Att gå vilse

Jag har inget lokalsinne. En egenskap som kan verka betydelselös men kan ställa till med mer problem än man kan tro. Inte det att jag ofta går vilse, men jag får anstränga mig väldigt för att hitta på obekanta ställen. Mest känt var när jag häromåret sprang vilse på Vitberget. De olika slingorna är utmärkta med färgkombinationer och jag har ju varit där förr, även om det var länge sedan. Men av någon outgrundlig anledning sprang jag ändå fel och hamnade någon helt annanstans än där jag borde vara. Väldigt förvirrande.

Det obehagligaste jag varit med om utspelade sig en sen kväll i London när jag, helt övertygad om att jag hamnat på fel sida av den låsta tunnelbanestationen, gick en lång omväg för att komma på rätt sida. Bara för att inse att jag varit på rätt sida från början och fick gå hela den långa vägen tillbaka igen. Nu slutade den historien lyckligt, men under tiden var jag helt övertygad om att seriemördarna lurade bakom varje hörn.

Jag tycker om att resa, och kartor och vägbeskrivningar är mina ständiga följeslagare. Logik och att känna av väderstreck går bort. Mest bara för att jag då troligtvis skulle irra runt i en ring och aldrig ta mig någotvart överhuvudtaget. Men att gå vilse på riktigt har jag fortfarande aldrig gjort, och vid vissa tillfällen har en ny, oväntad väg lett till nya upptäckter. Som förra sommaren, när vi tog en annan väg hem än den som var tänkt. Då hittade jag verkligen hem!

skylt

Foto: Greger Burman

Annonser

2 reaktioner på ”Att gå vilse

  1. Ping: Den eviga staden | Hannas historia

  2. Ping: Roadtrip med syrran | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s