I fäders spår

Det började mest som ett skämt, i bilen på väg till en slalomhelg i Björkliden, i mars 2012. Jag, Elin och Linnea bestämde då att vi skulle åka Tjejvasan. Jag hade inte åkt längdskidor sedan gymnasiet och hade fortfarande många – inte övervägande positiva – minnen av alla de timmar vi spenderat på längdskidor i låg- och mellanstadiet i Ljusvattnet, när Majjen om och om igen upprepade sitt älskade mantra: ”Man ska ÅKA skidor, inte GÅ skidor!”

Men de senaste åren hade jag börjat bli mer och mer sugen på att testa, för så hemskt och tråkigt som jag mindes det kunde det väl ändå inte vara när alltfler omkring mig ägnade vinterhalvåret åt att diskutera vallornas vara eller icke vara och lägga upp bilder från gnistrande vita skidspår? Sagt och gjort, strax innan anmälningarna till Tjejvasan släpptes skickade jag ut ett mail på jobbet som förkunnade att alla som ville följa mig och Elin till målet i Mora fick Åke på annons som coach och pepp från övriga arbetskamrater. Åke var ovetande om detta men mottog beskedet med glädje. Med 25 maraton och vem vet hur många Vasalopp i bagaget visste han vad vi gav oss in på och var oerhört stöttande. Resan ordnades genom Skellefteå Skidklubb och när dagen till anmälan kom var vi tio tappra som anmälde oss till äventyret.

Nästa steg blev utrustning. Jag köpte ett paket bestående av skidor, pjäxor, bidningar och stavar och fick ett riktigt bra pris eftersom säsongen var över. Sen fick de stå i källaren och vänta på att snön skulle falla. Coachen Åke hade lyckats ordna en egen skidkurs åt oss på Norran med den fantastiska och engagerade Leif. Första tillfället var teori och handlade uteslutande om utrustning och hur det går till på Vasalopp av alla de slag.

IMG_2920

Kurstillfälle 2: Valla! Glid- och fäst- och sickla och värm eller inte. Tur vi hade ett proffs som instruktör.

IMG_2950

Men sen var det äntligen dags att börja åka. Diagonalt, stakning, uppförs och utförs. Som bambi på hal is drattade jag såklart längst ner i första backen. Men snacka om att jag fick blodad tand!

IMG_3279

Sist jag åkte skidor, i skolan, måste jag ha sluppit det där med vallor, för jag minns faktiskt inte hur himla jobbigt och krångligt det var. Och det är klart, när man bor i lägenhet blir det ju inte precis enklare.

IMG_3461

När jag väl fick in tekniken blev det helt okej. Bättre iallafall än när morfar tjärade mina skidor inför ett ”Lilla Kalvträskloppet” i mellanstadiet. Jag har fortfarande traumatiska minnen av att staka i varenda liten nedförsbacke. Fast det blev ju inte lyckat för mig varje gång heller…

IMG_3467

Men oftast var det precis lika härligt som jag hade hoppats. Pga pluggandet kunde jag ju åka upp till Vitberget på förmiddagarna och på så sätt pricka in solen och slippa lunch- och kvällsrusningarna. Tre och sex kilometer blev till en mil och till slut t.o.m. två mil. Första gången jag fixade det var jag så sjukt nöjd med mig själv! Då insåg jag att jag nog faktiskt skulle klara Tjejvasan också. Till och med i mörkret gav jag mig ut några gånger med min nyinköpta pannlampa.

IMG_3539

Dagen T närmade sig och Skellefteå kommun sponsrade i vanlig ordning. Det visade sig vara en riktig hit eftersom folk längs spåret såg oss och inte tvekade att skrika: ”Heja Skellefteå!” vilket såklart var extremt peppande. Men nu går vi händelserna i förväg.

IMG_3745

Tidigt, tidigt inleddes resan.

IMG_3755

IMG_3757 IMG_3759IMG_3763

IMG_3765

Väl framme i Mora såg vi målet som, bara ett dygn senare, förhoppningsvis skulle välkomna oss tillbaka. Erfarenheterna från mina tidigare genomförda lopp var att jag skulle nå hit med gråten i halsen..

IMG_3773

Jag måste dock säga att jag blev fruktansvärt imponerad av hela organisationen runt loppet. Och det är klart, med tusentals och åter tusentals deltagare är det såklart viktigt att allting klaffar, och det gjorde det verkligen. Här är ”Tjejvasan for dummies”. Svårt att misslyckas då.

IMG_3775

Eftersom vi bodde strax utanför Mora, starten var i Oxberg och vi hade riktiga elitåkare i bussen gav vi oss av tidigt på morgonen från stugbyn och sen blev det en hel del väntan för oss amatörer. Men jag var glad och ”på gränsen till överpeppad” enligt de andra.

IMG_3795

Trots proffsig vallare skulle det visa sig att vi bjöds på ett omöjligt före i spåren. Det var precis nån ynka plusgrad och spåren var därför rejält sönderåkta och bakhala. Det slutade i princip med tre mils stakåkning. För alla, inte bara för oss.

IMG_3783

Självklart såg vi första start och peppen blev ju inte precis mindre.

IMG_3793

Nio startled senare var det så äntligen våran tur!

IMG_3796 IMG_3798IMG_3808

Och ja, vad säger man? 3 timmar, 27 minuter och 15 sekunder. Bakhalt, knuffigt, spåren fyllda med andra kämpare och kantade med allt från dragspelande äldre herrar till skoterraggare som grillade och drack vin. Folk visade sig vara på tok för dåliga på att åka i backar och flytta sig ur spår. Bullarna var goda men jag missade helt att smaka den berömda blåbärssoppan. Armarna värkte av all stakning när det väl val dags att duscha och känslan av lätthet var större än behovet av att gråta när jag återigen såg Målet. Jag var hög på adrenalin och försökte hela resten av dagen lobba för mina kumpaner att åka riktiga Vasaloppet nästa år. Men när träningsvärken hunnit ikapp mig insåg jag att tre mil nog är ganska lagom ändå…

IMG_3806

Jag blev överväldigad av all pepp på Facebook, Instagram och SMS, och även den här som skulle nå mig i spåren, men som jag tyvärr inte såg förrän jag kom i mål.

IMG_3812 IMG_3811 IMG_3810 IMG_3809

När vi lämnade den vackra Åmåsängsgården morgonen efter var det några minusgrader och ett fantastiskt skidväder. Och när Leif kläckte ur sig ”hade ni åkt idag hade ni kapat en halvtimme var. Minst” så blev ju inte peppen inför nästa år mindre. Så ja, därför är jag anmäld igen. 152 dagar kvar…

IMG_3813

Och självklart omnämndes vi i världsbladet. Både före och efter. eli

img_0085

4 reaktioner på ”I fäders spår

  1. Ping: Uppladdningen då? | Hannas historia

  2. Ping: Nöjd och stolt | Hannas historia

  3. Ping: #hannahippa del 2 | Hannas historia

  4. Ping: I sommarland | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.