Hejdå Zacke!

Jag hade egentligen aldrig funderat så mycket på det. Behövde jag en bil kunde jag alltid samåka med någon eller ringa en vän och få låna en. Nog för att det skulle vara skönt att ha ibland, speciellt när man skulle handla eller hälsa på föräldrarna. Körkortet tog jag så fort jag bara kunde, i januari 2000, men det dröjde ända till oktober 2005 innan jag köpte min första egna bil. Montoya. En beige-/guldfärgad Toyota Camry från 1989.

Hur stolt var inte jag då?

Hur stolt var inte jag då?

Vilken frihetskänsla! Den kunde bara överskuggas av känslan jag hade när jag tog körkortet. Och inte var Montoya speciellt dyr heller, 9 500:- kostade han, helt överkomligt för en fattig student. Han hade visserligen gått rätt långt, men var pedantiskt välskött. Jag har aldrig varken förr eller senare kunnat tänka mig äta från ett garagegolv, men det var inte långt ifrån att jag kunde tänka mig att äta från garagegolvet hos gubben som jag köpte Montoya av. Snacka om pedantisk! Men som med alla gamla bilar hade han ett högre underhållsvärde istället. När allt fler delar började rosta sönder och var tvungna att bytas ut och efter många om och men och protester (från min sida) och suckar (från M2:s sida) gick jag med på att byta bil. Montoyas koppling började vara helt slut, och rosten hade börjat äta sig inåt… 

Men tro nu inte att jag inte hade några krav! Jag ville inte ha diesel, automatväxlat, vit, skinnsäten (kallt på vintern, varmt på sommarn), kombi (gubbigt), Volvo (ännu gubbigare förutom S40, då kan man låtsas att man har en rallycrossbil). Den skulle helst vara yngre än -95 och kosta kring 50 000 kr och inte ha gått för långt. Så inte var det helt lätt för M2 att hitta en som dög inte. Men till slut så!

peggy

I mars 2007 flyttade hon hem till oss, bilen som jag hittills har ägt längst, eftersom hon fick följa med mig i separationen. Peggy Sue! Peugeot 406. Röd och blank och fin. Enda nackdelarna var att när det regnade för mycket så läkte taket, och om det var kallt – eller hon bara kände för det – kunde hon få för sig att hon var en diesel och ville att man skulle glödga henne innan hon ville starta. Hon var en nyckfull men trofast dam och följde mig i drygt fem år.

Förutom de två ovan nämnda nackdelarna var det egentligen bara två orsaker till som gjorde att Peggy, precis som Montoya, fick flytta till Umeå. 1) Peggys lastmöjligheter var väldigt begränsade och mina utökade skidvanor ställde högre krav på en bil som iaf kunde rymma ett par skidor, helst flera. 2) Pappa kände en som kunde fixa fina Saabar billigt.

Så när han erbjöd en väldigt välskött 95 till hyggligt pris tvekade jag inte länge innan jag slog till i mars 2012. Däremot tog det väldigt lång tid innan min syster kom på hans namn. Vi passerade ett Kermit-fiasko (han är inte SÅ grön!) innan vi landade på Zackarias, eller Zacke. Han hade utrymmet och komforten som Peggy saknade, och även färre delar som behövde bytas ut inom en snar framtid. Och förutom ett visst oljemissförstånd på väg hem från Stockholm och lite bromsprotester har han skött sig klanderfritt. Men nu är det dags även för honom att hitta en ny ägare. En ny familjemedlem kommer imorron och Zacke blir därför överflödig. Så som med så mycket annat den senaste tiden är det nu dags att blicka framåt och säga adjö till det som varit.

Hejdå Zacke!

Hejdå Zacke!

Annonser

2 reaktioner på ”Hejdå Zacke!

  1. Ping: Saker du borde veta om vi skulle bli BFF:s | Hannas historia

  2. Ping: Gamla godingar | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.