Jag har inte tid

Hur ofta har man inte sagt det? Och hört det? ”Jag har inte tid.” Problemet med det uttalandet är att det inte är sant. Tid har man. 24 timmar varje dygn, eller 1440 minuter eller 86 400 sekunder, beroende  på hur man väljer att se det. Vad det istället handlar om är hur man väljer att prioritera den tid man får. Många har inte full valfrihet, men till syvende och sist handlar det om en prioritering. Äta måste man, och dessutom bör de flesta välja att ägna några timmar åt sömn för att må bra. Många väljer att lägga några timmar varje dag på jobbet, för att ha pengar till hyra och mat. Förutom det har man ju en massa timmar som går att prioritera till vad man vill. Men att använda argumentet ”jag har inte tid” är för många så enkelt. Slentrian rent utav. När det handlar om att man prioriterar något annat. Vissa prioriterar sin familj/partner/barn, andra träning, resor eller någon annan hobby. Allt detta är såklart helt okej. Så länge man själv inser att det är ett fritt val.

Vårterminen 2005 var min mest upptagna tid i livet, hittills iaf. Då pluggade jag 150% (dåvarande 30 hp), på en ort åtta mil hemifrån vilket såklart innebar en hel del pendlingstid. Jag arbetade dessutom extra, var godisansvarig på bion vilket innebar ansvar över att hålla koll på, beställa och packa upp godis, drickor och popcorn. I tid var det mellan 25-50% av en heltid, ungefär 10-20 timmar i veckan som jag visserligen kunde lägga när jag ville, men det skulle ändå göras. Då hade jag alltid en lista längst fram i kalendern (som på den tiden var analog). En kolumn var döpt till ”Akut”, den andra ”Att göra”. Listorna fylldes konstant på och att ta en ledig dag fanns inte på kartan. Men under den här tiden blev jag väldigt medveten om att tid har man inte, tid tar man sig. För det var även den här våren jag började dansa så det hann jag såklart också med. Jag hann träffa vänner, även om det såklart inte inträffade så jätteofta, och jag hann sova, träna (sporadiskt) och t.o.m. få VG på en av kurserna jag läste.

När sommaren kom var jag helt slut och lovade mig själv att aldrig göra om det. Men det var ändå nyttigt för det gjorde mig så medveten om hur mycket tid som finns, hur mycket man faktiskt kan hinna och att använda argumentet ”jag har inte tid” håller inte. Tid har man inte – tid tar man sig.

the_persistence_of_memory_by_michaeldavitt-d5n6kw4

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s