Att säga adjö

Den första begravningen jag var på var moster Gunnas man, Valdemar. Jag minns väldigt tydligt hur pappa väckte oss en morgon och berättade att han dött under natten. Jag var åtta, och vi syskon skulle få vara med på begravningen. Först var jag lite tveksam eftersom jag inte visste om jag ville se en död människa, men sedan fick vi veta att han inte skulle synas, och då kändes det genast bättre. Jag minns också att jag, under hela begravningsceremonin, satt och pratade med Valle i mitt huvud. Men en åttaårings tydliga logik stod det klart för mig att det var sista chansen. För under begravningen var han ju där. Vem visste var han skulle fara sen?

Exakt vad jag sa minns jag inte, men jag berättade säkert att jag tyckte det var tråkigt att han skulle lämna oss och lämna moster Gunna ensam. Valdemar, som alltid kallade mig Lotta och ville att vi skulle lukta på hans snus. Fortfarande tänker jag på honom när jag känner den här lukten.

snusSedan den dagen har jag varit med på en bunt begravningar. Tio, om jag inte räknat helt fel. Jag har begravt mormor, morfar, moster Gunna, en moster, en barndomskompis och två barndomsgrannar. Dessutom har jag deltagit i två begravningar som representant för en styrelse jag då satt med i. I går var det dags igen.

Jag tycker egentligen att begravningar är väldigt bra. Det ger alla en chans att ta avsked och verkligen visa sin sorg så öppet som möjligt. För många kan det vara lite svårt att veta vad man ska säga till en familj eller vänner som mist någon nära, men på begravningar behöver man liksom inte säga så mycket. Alla förstår, och det räcker med att man är där.

Det finns två tillfällen jag alltid upplevt som lite extra jobbiga på begravningar. Först är det när man kommer dit och möter familjen, släkten och vännerna. Alla har samma sinnesstämning och då blir det alltid så tydligt för mig varför man är där. Det andra tillfället är när närmsta familjen ska gå fram till kistan och säga adjö. Det blev extra tydligt de två gångerna jag varit med på unga personers begravningar. När föräldrarna måste gå fram och ta avsked från sitt barn, då blir stämningen så otroligt tung.

Från morfars begravning i oktober 2003. Före...

Från morfars begravning i oktober 2003. Före…

... och efter alla avsked.

… och efter alla avsked.

När alla sedan gått fram, lagt sin blomma på kistan och satt sig ner igen infinner sig oftast ett lugn. Igår tyckte jag att det blev extra tydligt. Hon hade varit sjuk ett tag och även om det var jätteledsamt att hon gick bort så kändes det som att vi alla förstod att det inte bara var negativt. Och när vi alla fått gråta en skvätt och säga hejdå kändes det på nåt sätt bättre.

Sen var jag tyvärr tvungen att missa minnesstunden, men den tycker jag annars också är väldigt terapeutisk och bra. Man får minnas och prata och skratta och gråta omvartannat. Man får kramas och berätta, höra andras uppfattning och anekdoter om den avlidne och allt det gör att jag brukar känna mig mycket bättre efteråt än innan jag kom dit.

Grav 2

Annonser

2 reaktioner på ”Att säga adjö

  1. Ping: Kammare #123 | Hannas historia

  2. Ping: Hur hittade du hit? | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.