En vän mer eller mindre

Ibland känns det extra viktigt att komma ihåg att de sidor av sig själva som människor visar på diverse sociala medier är de sidor de själva valt att visa. För går man igenom flödet efter en solig och varm helg i början av juni kan man lätt få för sig att alla andra har det så mycket bättre än en själv. Men de flesta gör ju som jag, lägger ut en bild när något speciellt kul händer. Eller när man av någon anledning vill berätta något för världen. Inte för att ge en rättvis bild av sitt liv. Det har man andra sätt till. Men det kan bli för mycket. Både av det positiva och det negativa. Det här är något jag tror väldigt mycket på.

image.w174h200f3

Men det som stör mig allra mest är nog ändå de som envisas med att hänga ut andra på Facebook. Om det så är deras barn, partners eller vänner. VAD är det för mening med att beskriva hur ens avkomma klarar pottträning? HUR tänker man om man lägger ut jätteprivata saker om ens partner? VARFÖR skulle man utmana kompisar på att dricka öl jättefort för att annars måste de ge dig en hel back? Jag förstår inte.

För tillfället har jag 630 vänner på Facebook. Hade Facebook kommit några år tidigare hade jag säkert haft fler. Hade det däremot kommit senare, till exempel efter jag slutat dansa, hade jag haft många färre. Jag har varit rätt duktig de senaste åren på att plocka bort folk. Speciellt de jag lärde känna genom dansen. Många av dem pratade jag knappt med och de jag insåg att jag aldrig kommer att träffa igen och inte kommer att sakna har jag ”unfriendat” (ovännat?). Det finns fler jag gärna skulle plocka bort från min lista, om det vara varit socialt accepterat. För de som plockas bort inte får någon notis om det. Men ifall de skulle upptäcka det skulle det kunna bli dålig stämning i vissa lägen… Därför gäller det att vara lite restriktiv.

hämta

Jag har såklart också blivit ”ovännad” och tar det inte så hårt. Personerna i frågade hade säkert sina skäl, så som jag har mina. Vissa verkar dock ta det hårdare. Under våren upptäckte jag att en tjej som jag träffat genom dansen börjat plugga på Campus och hon hälsade inte på mig ens då vi passerade varandra. Så antingen var hon sur för att vi inte längre officiellt är vänner eller så gjorde jag helt rätt som tog bort henne.

För naturligtvis är det så att de jag vet är mina riktigt vänner, de jag tycker om, gärna vill umgås med, veta vad som händer i deras liv  och se vad de äter till frukost, de tar jag aldrig bort. De får lov att officiellt vara mina vänner tills de blir less och ovännar mig.

 

PS. I det här ämnet var den här krönikan väldigt intressant. Han använder ett lite större perspektiv på det än vad jag gjorde, men han har absolut en poäng.

Annonser

4 reaktioner på ”En vän mer eller mindre

  1. Ping: Angående att ovänna… | Hannas historia

  2. Ping: 2014 – mot framtiden | Hannas historia

  3. Ping: Bristande Instagramdisciplin | Hannas historia

  4. Ping: Femton sekunder i rampljuset | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.