En hemsk sjukdom

Om ditt barn får en allvarlig sjukdom tar du ledigt, följer med på alla kontroller och undersökningar, engagerar dig och berättar för din omgivning vad som hänt. Både för din egen skull, för att få hjälp av ditt nätverk, men även för deras skull, att de ska veta vad som hänt och förstå hur er tillvaro ser ut.

Om ditt barn istället drabbas av social problematik, t.ex. problem i skolan, kriminalitet pga fel umgänge eller missbruk, då håller du det (troligtvis) för dig själv. Det kan vara känt inom den närmsta familjen, och kanske berättar du det för barnets lärare. Om det nu inte är skolan som anmält. Men du gör det absolut inte allmänt känt och du är skeptisk till att engagera dig i åtgärder mot problemet.

Enligt Maggan, min handledare som jobbat som socialsekreterare med ungdomsinriktning i över tjugo år, så ser det ofta ut såhär. Föräldrar vars barn är medicinskt sjuka vänder ut och in på sig själva för att hjälpa till, men föräldrar som har barn som av olika anledningar hamnar hos henne kan vara svåra att få tag på, omöjliga att få till träffar och tveksamma till all hjälp som erbjuds.

En av anledningarna är såklart att det är tabu. Det är fortfarande väldigt ovanligt att prata om vissa problem, och skamligt att ha de problemen i sin familj. Men alla kan drabbas. Det är inte bara ”samhällets bottenskikt” som kan behöva hjälp från socialtjänsten, och det här förstår jag bättre ju längre jag är på praktiken. Jag har också insett vilken fantastisk resurs det faktiskt är. Ta försörjningsstöd som exempel. Det är klart att ingen vill leva på socialbidrag, men man kan ju faktiskt hamna i svårigheter av en ren slump eller olycka. Och alla har inte sparade pengar eller ett stöttande socialt nätverk att ta till vid sådana krissituationer. Då är det väl ändå fantastiskt att samhället går in och hjälper tills man kan stå på egna fötter igen?

Samma sak när det gäller missbruk. Förra veckan gick jag, Åsa och Eli och såg Monicas fantastiska monolog om hennes sjukdom. Hon höll nästan på att supa ihjäl sig. Men viktigast verkar ändå ha varit att ingen skulle få veta. Och vi människor fungerar så. Det är väl samma mekanism som gör att vi tittar oss omkring när vi fallit för att kolla vem som såg, till och med innan vi känner efter om något är brutet. Vi kan prata mycket om andra kulturers heder och hur viktigt det är för dem att inte tappa ansiktet, men i vissa aspekter är vi precis likadana.

De som jobbar med vuxna på distrikten får papper varje vecka från polisen om vilka som åkt fast för LOB under helgen. Om personen i fråga är vårdnadshavare till ett barn under 18 år skickas ett brev ut från socialtjänsten som erbjuder personen i fråga att komma på samtal, för att se om det är något som hen vill ha hjälp med. Enligt en av handläggarna är det många som tycker att det brevet, där det antyds att man har ett missbruksproblem, är värre än att faktiskt ha varit så berusad på stan att man blivit tagen av polisen. Det säger en hel del om hur vi fungerar.

Jag tror att det enda sättet att få bort tabut kring det här är att prata om det. Och Monica gör där en helt fantastisk insats. Har du inte sett föreställningen? Gör det.

IMG_2976

2 reaktioner på ”En hemsk sjukdom

  1. Ping: Jag kan crawla! | Hannas historia

  2. Ping: Ännu en sammanfattning | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.