Artonde veckan

Jag hade väl inte direkt sett fram emot två dagars seminarium i Umeå. Speciellt inte efter att det flyttats från Skellefteå eftersom några studenter klagat på att det ”gick så dåligt med bussar och inte fanns någonstans att bo”. Hallå?! Det går väl bussar längs med E4:an hela tiden och vi har gott om både hotell och vandrarhem. Men som vanligt är det tydligen längre mellan centralorten (i det här fallet Umeå) och periferin (Skellefteå). Intressant också att dessa gnällspikar inte tänkte på de studenter som gjorde praktik i Piteå, Luleå och Gällivare och alltså fick en betydligt längre resväg. Men men.

Bortsett från den initiala irritationen har de här två dagarna varit fantastiska. Det har varit jättekul, både att träffa mina nya klasskompisar och ha en massa givande diskussioner om vad vi varit med om under våren. Första dagen skulle vi alla beskriva den verksamhet vi varit i, utifrån Stefan Moréns ”Huset i socialt arbete”. Alltså vad de gör, hur de gör det och varför.

Huset. Välkänt bland alla socionomstudenter.

Huset. Välkänt bland alla socionomstudenter.

Det intressantaste med första dagen var hur lika erfarenheter vi hade, men ändå olika. Alla i min grupp hade samma erfarenhet som mig, att de blivit ”inkastade” i verksamheten och verkligheten på en gång. En mer än oss andra eftersom hennes handledare inte tyckte att hon skulle ta efter dem så mycket utan fick börja ha egna samtal i princip på en gång. Den tjejen hade för övrigt den praktik som jag kategoriserat som min drömpraktik innan. Nu är jag ändå rätt nöjd att jag inte hamnade där. Hon var visserligen nöjd med sin erfarenhet men sa att de första tio veckorna var hemska, och att om hon vetat då det hon visste nu skulle hon aldrig ha gått med på att vara där.

Vi hade också alla upplevt att det inom socialt arbete är väldigt högt i tak, och att man kan prata med människor om deras verklighet utan att de tar illa vid sig. Att till exempel säga till en missbrukare att det finns en stor risk att hen kommer att dö av en överdos kanske man drar sig för att säga. Men de vet ju att det är sant och att det är för deras egen skull. Men vi har även upplevt att handledarna har klarat av mycket ifrågasättande från sina praktikanter. Det har jag tyckt varit väldigt skönt, att veta att de tar mina frågor på allvar och räknar med att jag ska fråga en massa. De har till och med sagt att det har varit nyttigt för dem, för då har de fått tänka efter.

Andra dagen skulle vi alla ha tagit fram ett dilemma eller en problematisk situation vi stött på under vår praktiktid. Sedan satt vi i en ring och efter en modell som kallas kollegahandledning skulle de andra först ställa frågor till den med problemet och sen ge förslag på lösningar. De ämnen min grupp diskuterade var så vitt spridda som hedersproblematik, äldrevård, tiggare, familjehemsplaceringar, missbrukare och cancervård. Men trots detta kunde vi identifiera bakomliggande strukturer som var samma i alla våra verksamheter. Relationer med klienter, till exempel. Det spelar en stor roll för att kunna utföra ett socialt arbete. Men även medmänsklighet, vikten av ett nätverk och hur stelbent och gammeldags lagen kan vara. Väldigt intressant. Och nu är det bara två veckor kvar på praktiken. Vars tog tiden vägen egentligen?!

En liten skara av mina typ 80 nya klasskamrater.

En liten skara av mina typ 80 nya klasskamrater.

Ibland blev diskussionerna väldigt livliga. Men det visar ju bara hur engagera vi alla är i det vi gör.

Ibland blev diskussionerna väldigt livliga. Men det visar ju bara hur engagera vi alla är i det vi gör.

Veckans citat 1: ”Man kan aldrig fixa mer än det patienten vill ha fixat.”
Veckans citat 2: ”Vi möter ju komplexa människor i ett fyrkantigt samhälle.”

Den här talvan/fotot hängde i rummet jag var i första dagen. Först tyckte jag bara den var gräsligt ful, men ju mer jag tittar desto mer känsla ger den mig. Ni ser väl? Första snön, man har inte riktigt gett upp om hösten men hoppas på en fantastisk vinter. Inget jag skulle vilja ha hemma, men den växte ändå på mig.

Den här talvan/fotot hängde i rummet jag var i första dagen. Först tyckte jag bara den var gräsligt ful, men ju mer jag tittar desto mer känsla ger den mig. Ni ser väl? Första snön, man har inte riktigt gett upp om hösten men hoppas på en fantastisk vinter. Inget jag skulle vilja ha hemma, men den växte ändå på mig.

Annonser

2 reaktioner på ”Artonde veckan

  1. Ping: Sista (?) första veckan | Hannas historia

  2. Ping: Ännu en sammanfattning | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s