Mer om vad som hände

Efter många år på mitt första riktigt jobb har jag, som jag berättade här, sagt upp mig. Det blev ett utdraget och inte särskilt snygg avslut. Jag har ju berättat litegrann ibland, men inte kunnat säga allt. Det kan jag fortfarande inte, men vad jag kan berätta är hur jag kände mig i våras, när allt hände. Det skrev jag om på min privata blogg och tänker att det kanske kan förklara lite av den luddigheten som fanns här i våras. Eller så gör det allt bara ännu luddigare. Nåja. Såhär var det i alla fall.

—–

Först blev jag nog mest förvånad. Och kanske lite chockad. Fundersam. Men samtidigt rätt nöjd. Jag skulle få göra en snygg sorti och tjäna på det. Visserligen skulle jag förlora en den av den säkerhet jag jobbat ihop, men det kändes värt det.

Sen kom väntan. Och tvivlet. Irritationen över att aldrig få några besked och aldrig få tag i någon.

Sedan kom förslaget. Förslag på ändringar. Lite mer irritation men en känsla av att ha kontroll och kunna påverka.

Sen kom bakslaget. Vadå inte “veta om pengarna räcker?” Vadå måsta skjuta upp? Vadå hoppas att de kan ge mig det de lovat? Först blev jag arg. Upp till kamp! Sen rann det av mig. Idag var jag bara ledsen. Uppgiven. Har ingen framtidstro och känner mig oönskad. Jag är osocial och vet inte riktigt vad jag ska säga till folk.

Kulmen kom, oväntat nog, under simkursen. När ledaren sa: “Du är för liten i vattnet. Brösta upp dig. Ta mer plats!” Tårarna började rinna under simglasögonen. Ta plats? Hur då? Jag som inte har någon plats längre. De vill inte ha mig. Jag vill inte återvända. Men jag vill inte gå utan kompensation. Jag vill inte vara såhär arg. Jag vill inte bli bitter. Jag måste se det här som en livserfarenhet. Allt som inte dödar, det härdar. Och även om jag nu måste bli kvar så måste jag se det positiva i det. Säkerhet. Ett jobb. Ett jobb jag kan. Så måste det bli.

Visserligen är det här ett litet problem och inget som går att jämföra med krig och svält och annat elände. Men jag måste ändå säga att jag fått en viss ökad förståelse för utanförskap, arbetslöshet och maktlöshet, och i min kommande profession är det positivt. Allt som gör att man förstår klienternas situation är bra. Så är det bara.

En vecka senare ringde jag för att få veta vad som händer. Om något händer överhuvudtaget. Under samtalet blev jag först förvånad, sen arg och irriterad. Efteråt kände jag mig mest uppgiven. Fundersam. Funderar på framtiden, både kort- och långsiktigt. Men framförallt är jag sjukt less på hela grejen.

(Skrivet 25 mars)

—–

Precis när jag förlikat mig med att det inte kommer att bli något – då kommer nästa bakslag. Vadå inte bevilja tjänstledighet? Hur kan de öht tro att jag kan tänka mig att jobba där nu? Hur kan de räkna med mig? Hur är det möjligt att det verkar omöjligt för dem att tänka sig in i min situation? Hur orkar de tjafsa med någon som redan ligger ner och bara försöker resa sig? Fartblindhet? Tjurskallighet? En uttänkt listig plan? (Nej, säger A. Så smarta är de inte).

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet inte hur jag ska resa mig upp. Jag vet inte hur länge jag orkar ha det såhär. Utan att veta hur min sommar ska se ut. Utan att veta om jag kommer att måsta acceptera att må dåligt under flera veckor.

(Skrivet 28 april)

—–

Efter många om och men, mycket ilska, irritation och tårar kom så hoppfullheten. En strimma av ljus och hopp. Vad ville han mig egentligen? Ett skambud, samma bud eller något helt annat?

När pratet började förstod jag. Jag skulle inte få ett dåligt bud (om än sämre), han var fullt medveten om åtgärder jag tagit för att reda upp situationen. Han bad (typ) om ursäkt och förklarade att det aldrig var meningen att det skulle bli som det blev.

Efteråt? Lättnad. Glädje. Konstigt. Märkligt. Ovant. Lite jobbigt. Men framförallt skönt att bara kunna titta framåt.

(Skrivet 5 maj)

—–

Såhär i efterhand kan jag tycka att jag kanske var lite väl melodramatisk. Men just då var det såhär jobbigt. Jag tycker om att planera och veta saker i förväg och att andra ska få bestämma om min framtid var jättejobbigt. Att bli lovad något som sedan visade sig vara ett tomt löfte var också jättejobbigt.

Var mina fötter kommer att hamna i framtiden återstår att se.

Var mina fötter kommer att hamna i framtiden återstår att se.

Nu då? Fortfarande känns det konstigt. Trist att det blev som det blev. Jag har verkligen trivts där, även om jag mått dåligt av jobbet i perioder. Men tanken att aldrig mer jobba där känns fortfarande främmande för mig. Det var ju där jag skulle jobba, utvecklas och trivas. Nu blev det inte så. Det måste bli någon annanstans istället. Var får framtiden utvisa.

Annonser

2 reaktioner på ”Mer om vad som hände

  1. Ping: Beslutet är taget | Hannas historia

  2. Ping: Ännu en sammanfattning | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s