En hemsk upplevelse

Det var bal i stan. Det här utspelade sig för några år sedan, när balen var på Folkparken och jag var där och kikade, trots att jag knappt kände nån som gick. Det var en fin sommarkväll och jag hade stämt träff med en kompis jag inte träffade så ofta (nu inte alls). Vi skulle gå en promenad längs älven kring sjutiden. Så när jag sett balparen och svängt förbi hemma för att äta middag så tog jag cykeln ner mot stan för att hinna till min utsatta träff. Jag hade precis cyklat genom gångtunnel under järnvägen och hunnit ungefär ett halvt kvarter när jag hör en duns och en bil som bromsar in. Jag hann tänka ”Det där lät inte så bra. Ska jag vända om? Nej. Jo, jag gör det.”

Det tog inte många minuter innan jag hade olyckan inom synhåll. En bil och en cyklist. I bilen ett gäng unga killar, säkert studenter som inte ville gå på bal av någon anledning. Solen stod lågt och bländade föraren. Cyklisten var en tjej som visade sig vara lika gammal som mig. Hörlurar i öronen, säkert lite ouppmärksam. Hon hade cyklat rakt ut från gångtunneln över övergångsstället. Smällen var nog oundviklig.

När jag kom fram till platsen hade det redan börjat samlats människor omkring de drabbade. En person hade ringt SOS, flera hade samlats runt tjejen. Det togs ett kollektivt beslut att inte röra så mycket i henne, men det lades jackor över henne så att hon inte skulle frysa. Några försökte prata med henne men hon var i det närmsta okontaktbar. Hon hade landat med ena tinningen mot trottoarkanten och blödde ganska rejält, men det var inga tvivel om att hon levde.

Bilen stod en bit bort och alla killarna hade klivit ut. Föraren stod på behörigt avstånd från tjejen och kunde inte sluta stirra på henne. Allas uppmärksamhet var riktade mot tjejen, så av någon anledning kändes det som att det var min uppgift att ta hand om honom. Jag frågade vad han hette och presenterade mig. Sen föreslog jag att vi skulle sätta oss i gräset en bit bort. Hela tiden försökte jag prata med honom, men har i efterhand (när jag läst krishanteringsböcker) insett att han naturligtvis var i chock. Han upprepade samma frågor om och om igen. Det mesta handlade såklart om tjejen, om hur det gått för henne och om hur olyckan hade gått till. Till slut fick jag honom att sätta sig ner på gräset med ryggen mot henne och tillfälligt försöka prata om och tänka på annat. När han frågade vad jag jobbade med fick jag hjärnsläpp och sa sanningen. ”Journalist.” Det hade varit ett tillfälle i livet då det hade varit helt okej att ljuga om det. (Andra tillfällen är när man ska resa in i kommunistiska och/eller tveksamt styrda länder). Men jag förklarade att jag naturligtvis var där som privatperson och inte skulle skriva eller fota någonting. Vilket jag såklart inte gjorde heller. Efter ett tag började han gråta och jag fick hålla om och trösta.

Trots att någon ringde efter ambulans omedelbart kändes det som en evighet innan de kom. Vi var ju inte speciellt långt ifrån sjukhuset, och ändå tyckte jag det tog jättelänge tills vi ens hörde sirener och flera ljusår innan de var framme. Sen har jag fått förklaringen att de inte vill svänga över järnvägen av rädsla att fastna för tåget utan istället alltid kör under E4 vilket alla insatta i Skellefteås geografi inser blir en rejäl omväg. Men till slut kom de. Två stycken. En till tjejen och en till föraren.

IMG_4385

Föraren hade bromsat lite framför där den blå bilen är. Tjejen låg ytterligare några meter längre fram.

Efter ett tag visade det sig att jag var bekant med en kompis till den skadade tjejen. Jag har därför fått vissa uppdateringar och hade ett tag på gång att få skriva ett reportage om henne. Lite ”dagen mitt liv förändrades”-grej. Men det blev aldrig av. Hon lever, det gör hon. Men hon blev väldigt skadad av den här olyckan och har fått men för livet. Svåra men, med tanke på var smällen tog. Jag har också förstått att föraren aldrig dömdes till något eftersom han inte hade något uppsåt och att hon dessutom cyklade rakt ut i trafiken. Zebralagen gäller bara fotgängare.

Jag då? Jag cyklar fortfarande utan hjälm. Helt idiotiskt, jag vet. Dock har jag slutat cykla med musik i öronen vilket ju är ett framsteg. Direkt jag kom hem efter promenaden, som jag till slut kom iväg på, ringde jag mamma. Sjuksköterska, van olyckor, kriser och att möta hemskheter. Sen ringde jag min vän Micke brandman. Samma där, van debriefing och att hantera människor som mött olyckor. Det var min bearbetning av det jag varit med om och det kändes helt okej. Men det händer fortfarande ibland när jag går eller cyklar förbi övergångsstället att tänker jag på henne. Och på honom. Jag tänker på vad som hade hänt om jag passerat några minuter senare. Hade jag stannat vid övergångsstället och sett mig för? Eller hade jag haft bråttom till min promenadkompis och cyklat rätt ut på vägen? Hur hade det då gått för mig? Otäcka men nyttiga tankar. Ibland är olyckan närmare än man tror.

IMG_4387

2 reaktioner på ”En hemsk upplevelse

  1. Ping: Ännu en sammanfattning | Hannas historia

  2. Ping: En ny utmaning | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.