Färdig med ”förskolan” – igen

Jag har en kompis som är civilingenjör. I somras påstod jag att när jag tagit min andra kandidatexamen (180 + 180= 360 högskolepoäng) så borde jag räknas som mer utbildad än honom (300 högskolepoäng). Svaret jag fick var ”bara för att du gått förskolan två gånger…” Det är ju också ett sätt att se på det.

Häromdagen registrerades iallafall de sista poängen och jag kan därmed glatt meddela att jag numera har två kandidatexamen. En i medie- och kommunikationsvetenskap och en i socialt arbete. Meddelas endast på detta sätt (och i Norran sen i sommar när jag tar ut den och socionomexamen samtidigt. Mindre jobb för administratörerna på det sättet.)

Jag hade ju också utlovat smakprov från vår uppsats ”‘Det är ett vuxenmisslyckande. Barn ska inte behöva hamna i den här situationen’ – En kvalitativ studie av arbetet med hemmasittare i Skellefteå kommun” när den publicerats vilket den har gjort nu. Här. Klicka på ”fulltext” i högra spalten.

Den kort-korta versionen. (<— Spaceballs-skämt)

Ett problem som är aktuellt idag är hemmasittare, det vill säga ungdomar som varit frånvarande från skolan under flera veckor utan uppenbar orsak och därför inte kan tillgodogöra sig den utbildning de har rätt till. Det kan leda till framtida sociala problem och stora kostnader för samhället. Syftet med studien är att undersöka vilka metoder och insatser som finns i arbetet med hemmasittare i Skellefteå kommun, samt att undersöka hur ansvarsfördelningen för problematiken ser ut. Kvalitativa intervjuer gjordes med professionella i kommunen som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med hemmasittande elever. I resultatet framkommer att det i Skellefteå kommun arbetas med hemmasittande elever, men att det varierar vilka metoder och insatser som används. Viktigaste slutsatserna är att även om det är viktigt att individanpassa metoder och insatser som används, så behövs fastställda rutiner kring kartläggningen av hemmasittare. Det är även viktigt att ha ett fungerande samarbete mellan de olika aktörerna men att det i många fall är svårt att uppnå då många är inblandade. Undersökningen visar också att problematiken är resurskrävande och att det i många fall är svårt att hitta tid och pengar för arbetet med hemmasittare. Vi kan också se att kunskapsläget är begränsat och att det finns ett behov av ytterligare forskning.

Den korta versionen.

Inledning
I Sverige har vi skolplikt (SFS 2010:800, kap. 7). Trots det finns ett problem med ungdomar som inte tar sig till skolan och därmed får en hög frånvaro. I vissa fall handlar det om skolk, men i en del av fallen så är problemet mer omfattande än så (Fremont, 2003). I dessa fall kan frånvaron bero på andra faktorer och få allvarliga följder för kommande vuxenliv i form av social isolering, utanförskap och en känsla av misslyckande. Det handlar i de fallen om så kallade ”hemmasittare”, elever som varit frånvarande under flera veckor utan uppenbar orsak. ”Hemmasittande” elever spenderar största delen av sin tid hemma och blir därför ofta socialt isolerade. Detta är ett problem som uppmärksammas mer och mer i och med att problematiken som följer kan innebära en ökad belastning för samhället. Att människor går utan utbildning och arbete kan ses som ett slöseri med möjliga resurser i form av till exempel minskade skatteintäkter (Feldman, Wellander, Sampaio, Wells & Sarkadi, 2014). Hemmasittandet leder i många fall till framtida svårigheter när ungdomarna ska ta sig ut i arbetslivet, vilket får följder som lidande för individen och kan i och med det innebära stora utgifter för samhället (Vinnerljung, Berlin & Hjern, 2010).

I Sverige har vi dels skolplikt, men även skolrätt vilket innebär att det är fastställt enligt lag att alla har rätt till utbildning. Den rätten riskerar frånvarande elever att gå miste om. För elever med stor frånvaro är risken för avhopp samt misslyckande i skolan större än för elever med mindre frånvaro (Friberg, Karlberg, Sundberg Lax & Palmér, 2015). Enligt Vinnerljung et. al. (2010) har betygen i årskurs 9 en avgörande betydelse för barns benägenhet att studera vidare. I förlängningen påverkar det hela deras framtid då arbetsmarknaden idag ofta ställer höga krav på vidareutbildning.

Det är oklart vem som egentligen är ansvarig för hemmasittande elever, men det finns generella formuleringar angående detta. Enligt Skolverket (2012) ska kommunerna se till att deras skolpliktiga elever fullgör sin skolgång. Samtidigt ska den som har vårdnaden om ett barn se till att barnet fullgör sin skolplikt. Vårdnadshavare har tillsynsansvar fram tills dess att skoldagen har börjat, men om ett barn aldrig dyker upp finns det skäl för skolan att agera (Skolverket, 2013).

Problemet med så kallade hemmasittare finns i hela Sverige. Även regeringen har uppmärksammat att det är ett problem och under Almedalsveckan 2015 meddelade regeringen att de ska tillsätta en utredning om långvarigt frånvarande elever (Skolvärlden, 2015). Det finns ingen myndighet som arbetar särskilt med det här problemet, men det finns en del privata organisationer och företag som jobbar med hemmasittare. De mest kända är Learnox, Magelungen och One-eighty Stadsmissionen. Även i Västerbottens finns grupper som jobbar med de här eleverna. I Umeå finns Hikikomori för ungdomar mellan 16–25 (Umeå kommun, 2015), men det har även startats projekt som arbetat med yngre hemmasittare. ”Tillbaka till skolan” var verksamt under 2011–2013 (Nygren, Grape & Lindström, opubl). De utarbetade en modell, ”Umeåmodellen”, en samling rutiner som beskriver hur arbetet med hemmasittare ska utformas. I Skellefteå uppmärksammades också det här problemet och 2013 sökte skol- och kulturkontoret, gymnasiekontoret, socialkontoret och Urkraft pengar ur Skellefteå kommuns sociala investeringsfond för att starta projektet ”Hemmasittare” (Skellefteå kommun, 2013). ”Hemmasittare” tog inspiration från ”Tillbaka till skolan” i Umeå och idag arbetar en socionom och en specialpedagog heltid med projektet i Skellefteå som även de har tagit namnet Tillbaka till skolan (TTS).

Forskningsbakgrund
I mitten av 1980-talet började ett nytt fenomen uppmärksammas i Japan. Det handlade om unga människor, främst pojkar, som blivit socialt isolerade i sina hem (Furlong, 2008). Fenomenet fick benämningen hikikomori som betyder ”socialt tillbakadragna” eller ”att dra sig undan”. En hikikomori är en person som varken deltagit i jobb eller studier under sex månader och som inte har några mellanmänskliga kontakter utanför den närmsta familjen (Saito, i Furlong, 2008). Enligt en studie som Kato et.al (2012) genomförde finns fenomenet med hikikomori i många av världens länder. Det finns ingen global definition av begreppet och inte heller någon enighet kring vad det beror på, men orsaker som framhållits är allt från psykisk ohälsa till samhällsstrukturer och familjeorsaker. I Japan förklaras fenomenet ofta med att det beror på en känsla av otillräcklighet hos individen gällande studier och jobb (Furlong, 2008).

Runt om i världen finns det andra uttryck för ungefär samma fenomen. I anglosaxiska länder kallas till exempel denna grupp för NEET. Det står för Not in Education, Employment or Training och är ett uppmärksammat problem i Storbritannien (Miller, McAuliffe, Riaz & Deuchar, 2015). Det finns även ett tyskt uttryck ”freeter” som är sammansatt av engelskans ”free-lancer” (frilansare) och tyskans ”arbeiter” (arbetare). Enligt Furlong (2008) finns det en viss skillnad mellan hur hikikomori, NEET och freeter definieras. Medan en hikikomori oftast är helt isolerad kan en NEET eller freeter ha tillfälliga sysselsättningar, så som tidsbegränsade arbeten eller enstaka utbildningskurser. Likheten mellan grupperna är att det handlar om unga människor som inte aktivt söker sig till den ordinarie arbetsmarknaden eller till utbildningsväsendet (Furlong, 2008).

Vi har valt att rikta in vår undersökning mot den grupp som i Sverige kallas hemmasittare. I Sverige är det begreppet relativt nytt. Det tidigaste vi har kunnat hitta i svensk litteratur med begreppet hemmasittare var när Skolverket 2008 gav ut publikationen ”Rätten till utbildning – om elever som inte går i skolan”. Det finns idag ingen entydig definition av begreppet, men det handlar om barn som varit frånvarande från skolan i ett antal veckor. Fördelningen mellan flickor och pojkar är jämn och vanligast är det att problematiken förkommer i åldrarna 10-13 år eller när eleven byter klass eller skola (Konstenius & Schillaci, 2010). Även om det finns gemensamma nämnare mellan hemmasittare och skolkare är det viktigt att inte blanda ihop begreppen då det finns ett flertal faktorer som skiljer dem åt (Fremont, 2003). Gemensamt mellan de två kan man säga är att det finns svårigheter för skolpersonalen att motivera eleven att närvara. De största skillnaderna man kan se mellan skolkare och hemmasittare är till exempel att det hos hemmasittande eleverna finns starka känsloreaktioner kopplat till skolnärvaron. Samtidigt kan man enligt Fremont (2003) se hos dessa elever att det finns en vilja att utföra skolarbete, medan skolkare ofta är ovilliga att leva upp till förväntade skolprestationer. Skolkare har ofta ett upprepat antisocialt beteende som innefattar stölder, lögner och ungdomsbrottslighet, medan hemmasittare generellt sett inte uppvisar några sådana beteenden. När det kommer till hemmasittare är dessutom föräldrarna mer inblandade och medvetna om den existerande problematiken, medan skolkare försöker dölja frånvaron för de närmaste (Fremont, 2003).

En stor del av de hemmasittande ungdomarna lider av dåligt självförtroende. Prestationsångest och en rädsla för att misslyckas kan också vara faktorer som spelar in (Reid, 2012). Studier har kunnat visa att elever som tillhör gruppen som riskerar att bli hemmasittare i stor utsträckning lider av fysiska besvär såsom magproblem eller huvudvärk, men även psykiska åkommor som till exempel separationsångest eller social problematik är vanligt förekommande (Egger, Costello & Angold, 2003). En relativt stor del av hemmasittarna lider av någon form av autismspektrumstörning och för dessa personer kan skolan kännas meningslös och undervisningen obegriplig (Friberg, et. al, 2015). Men det finns även forskning som visar att bristande stimulans och brist på utmaningar påverkar närvaron i skolan även för barn utan neuropsykiatriska diagnoser (Strand, 2013). Enligt Friberg et. al. (2015) utgör skolpersonalen en inte försumbar orsak till hemmasittande. De nämner faktorer som kan vara bristfälliga, till exempel extra pedagogiskt stöd till elever som behöver det, relationen mellan lärare och elev samt närvarokontroll.

Hemmasittarproblematiken är en komplex problematik och det finns många orsaker till varför en elev väljer att stanna hemma, samt hur det kommer sig att eleven senare får svårt att komma tillbaka till skolan. Men man kan se vissa gemensamma faktorer som de här barnen har. Kearney och Bates (2005) nämner till exempel att det är vanligare att barn blir hemmasittare när de byter skola (t.ex. från mellan- till högstadieskola) och de har oftast visat problem med närvaro mellan ett och två år innan problematiken eskalerar. Men när det handlar om psykiska och fysiska bakomliggande faktorer är det stor skillnad inom gruppen. Hemmasittandet kan fungera som en taktik för att slippa undan den ångest som skolsituationen i många fall kan skapa. När eleven sedan märker att ångesten upphör sker en negativ förstärkning och det blir svårt för eleven att ta steget att faktiskt komma tillbaka till skolmiljön som tidigare gett upphov till obehag (Friberg, et. al, 2015; Konstenius & Schillaci, 2010).

När man pratar om faktorer som leder till att ett barn blir hemmasittare skiljer man ofta på bakomliggande och utlösande faktorer. Bakomliggande kan till exempel vara skolrelaterade, så som att ungdomen blivit mobbad en längre tid eller har inlärningssvårigheter utan att ha fått rätt hjälp. Men det kan även handla om familjerelaterade faktorer, till exempel störningar i familjedynamiken eller missbruk i familjen (Konstenius & Schillaci, 2010). Utlösande faktorer kan på samma sätt vara skol- eller familjerelaterade, det kan handla om till exempel skolbyte, lov, skilsmässa eller sjukdom (Kearney & Bates, 2005).

En annan aspekt på den här problematiken är samhällsekonomiska kostnader. Feldman et. al. (2014) menar att det kan ses som ett slöseri med möjliga resurser att människor går utan utbildning och jobb. Nilsson och Wadeskog (2008) menar att det är viktigt att ha ett socialt investeringsperspektiv när det kommer till insatser för barn och unga. Enligt dem uppgår kostnaderna för varje ung människa som tvingas in i ett utanförskap till mellan 350 000 kronor och 1 600 000 kronor i form av ökad välfärdskonsumtion. Dessutom tillkommer cirka 300 000 kronor per person och år i produktionsförluster. Enligt Nilsson och Wadeskog (2008) kan samhället besparas stora delar av de här kostnaderna genom förebyggande arbete i tidig ålder. Risken för hemmasittare är att de hamnar i arbetslöshet och socialt utanförskap.

Diskussion (delar)
Många av de intervjuade uttrycker att det är viktigt för dem som jobbar med hemmasittare att se helhetsbilden och förstå varför eleven är hemma. De här eleverna är vad vi har kunnat se inte skolkare i den mening som många säkerligen känner till. Istället jämförs de i flera fall med vuxna som är sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom. För någon som varit sjukskriven av den anledningen är vägen tillbaka ofta väldigt lång, och är det så att man ser att hemmasittare har samma form av symptom måste man arbeta på samma sätt med dem. Det är till exempel väldigt vanligt att be en hemmasittande elev ta med skolarbete hem, men mycket ovanligare att be någon som är utbränd att ta med arbetsuppgifter hem. Om den här förståelsen ökar borde arbetssättet med de här eleverna förändras. Egger et. al. (2003) fann i sin studie att elever med hög frånvaro i större utsträckning lider av psykisk ohälsa än sina jämnåriga. De fann att ångest och depression var vanligaste diagnoserna. Flera av de vi intervjuat nämner samma sak, att det inte sällan kan finnas psykisk ohälsa i bakgrunden. Trots det är det få som erbjuds sådan hjälp i ett tidigt skede, det ser vi som ett utvecklingsområde i arbetet med hemmasittare.

Vår studie visar också att det finns skillnader i vilka insatser som ges beroende på vem man möter. Till exempel det som tidigare nämnts kring hur kontakten mellan klient och professionell påverkar vilka insatser som ges, men även hur dedikerad en behandlare är. Detta kan medföra att en elev får väldigt mycket tid och resurser tilldelat i form av exempelvis hembesök, medan en annan elev som har svårt att ta sig till offentliga miljöer inte får den hjälp som skulle behövas. Detta kan förklaras genom att socialt arbete utförs av människor som samspelar (Tjersland et. al., 2011). Och så länge som socialarbetare har ett handlingsutrymme tänker vi att det kommer att vara så. Det är inte nödvändigtvis något negativt, men det är viktigt att vara medveten om det.

Alla vi träffat nämner att det är många yrkesgrupper som är inkopplade i arbetet med hemmasittare. Samtidigt som det är bra att många kompetenser möts kan det påverka arbetet negativt då man inte alltid har samma utgångspunkt. Vi har kunnat se att alla vill ha mer samverkan, men har samtidigt gett uttryck för att arbete i nätverk är otympligt och tar mycket tid. Ytterligare en aspekt av den här frågan är att samarbetet ofta blir personbundet. En kurator som till exempel sedan tidigare har bra kontakt med en socialsekreterare kanske får bättre och snabbare hjälp med en viss elev än någon som inte har en sådan kontakt. Medan det kan gynna vissa elever kan andra bli lidande. Vi har också märkt en tvekan hos skolpersonalen att anmäla till socialtjänsten, något som verkar bero på okunskap kring vad socialtjänsten egentligen kan hjälpa till med när det handlar om skolfrånvaro. Utifrån det här kan vi se att alla skulle gynnas av mer samverkan mellan professionerna. Det görs till viss del men borde kunna vara obligatoriskt i de här fallen – till exempel att socialtjänsten och primärvården kontaktas tidigare av skolorna än vad som sker idag. För vi kan se att det finns ett samarbete när en elev blivit konstaterad som hemmasittare, men vi anser att det i de här fallen kan vara positivt för alla inblandade om skolpersonal i ett tidigare skede rådfrågade andra professioner. Även SKL (2013) menar att samverkan tidigt i processen är fördelaktigt för alla parter i det närvarofrämjande arbetet.

Avslutning
När vi påbörjade denna studie visste vi sedan tidigare, genom våra respektive praktikplatser, att det fanns en problematik med hemmasittare. Därmed hade vi en liten förförståelse för arbetet som förekommer i Skellefteå kommun då vi till viss del kommit i kontakt med olika aktörer. Därför var de flesta av våra resultat förväntade.

Vad som däremot framkom som vi tyckte var lite mer oväntat, var att det inte finns några som uttalat bär huvudansvaret för problemet. Även om rektorerna enligt skollagen bär ansvar för att anpassa så att eleverna kan tillgodogöra sig undervisningen så finns det begränsningar i hur långt deras ansvar sträcker sig. Vi har även funnit att alla vet om att anpassningar är viktiga i arbetet med frånvaroproblematiken, men att det i många fall hinner gå för långt innan insatser sätts in. Det som vi upplever är anmärkningsvärt är att det först de senaste åren påbörjats ett arbete med att följa upp mönster i enskilda elevers frånvaro.

Genom vår undersökning har vi fått en bättre insyn i arbetet med hemmasittare och ser att det finns förbättringsområden. Vi hoppas att regeringens initiativ angående en utredning kommer att göra fler medvetna om att den här problematiken finns och behöver åtgärdas.

Och som en bonus sprang jag på min första kandidatuppsats när jag kollade ifall den här lagts upp. Nån som vill läsa ”Knegarna som kör Porsche och prinsen som gömmer en folklig varmkorv”? Isåfall kan ni göra det här

Annonser

En reaktion på ”Färdig med ”förskolan” – igen

  1. Ping: Det mest händelserika året nånsin | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s