Både skratt och gråt

De senaste tre–fyra åren har jag varit på väldigt många föreläsningar. För så fort man kommer längre än gymnasiet så har man inte lektioner längre. Då går man på föreläsningar. Vet inte varför. Men förutom dessa (oftast obligatoriska) föreläsningar så har jag även gått på en del helt frivilligt. Många verkar tro att bara för att det heter föreläsning så är det nåt långtråkigt som ska berättas, men en föreläsning är ju egentligen inte mer än att någon har något att berätta och gör det inför en publik. Västerbottensteatern har föreläsningsserier varje vår (ska ärligt erkänna att jag inte gått på just dessa tidigare) och eftersom årets storsatsning heter Istid och handlar om hockey så är temat på föreläsningarna sport. Rätt logiskt, eller hur?

Den första hade jag gärna gått på men var upptagen med annat. Den andra däremot, den såg både jag och Eli verkligen fram emot. Som jag skrev på Instagram så trodde jag – och säkert många med mig – att Kiruna IF gjorde nån form av PR-jippo när de skulle bli första HBTQ-certifierade idrottsföreningen i Sverige. Men efter att ha lyssnat på deras fd ordförande i två timmar så stod det helt klart för mig varför de gjort det. Och anledningarna är ju helt fantastiska.

Johan Köhler.

Johan Köhler. Inte längre ordförande. Men bra ändå.

Han berättade lite om bakgrunden, om att det i Kiruna alltid funnits en macho-kultur och att pojkar uppfostras till att bli MÄN. Han berättade om Kirunas enda öppet homosexuella person och om stämningen som rådde i hockeylagets omklädningsrum, det grabbigaste man kunde hitta i Kiruna. Sen bad han oss diskutera i smågrupper om varför vi trodde att de valt denna regnbågsfärgade väg. Jag och Eli resonerade oss fram till att det kanske hade hänt något särskilt, att den öppet homosexuella kanske blivit attackerad eller att det hänt något annat konkret. Men svaret var enklare än så. Hockeydöden.

Han berättade att det i alla städer och lag blir allt färre som engagerar sig. Publiken krymper, spelarunderlaget krymper, antalet föräldrar som orkar/har tid att engagera sig krymper. Och tanken med att bli HBTQ-certifierade handlade inte bara om att stå upp för de som identifierar sig med någon av de bokstäverna, utan om att acceptera alla. För om en förening välkomnar de som står längst ut i periferin, och ser till så att de känner sig välkomna, då känner sig även alla de mellan periferin och mittpunkten välkomna. Och så bygger man, enligt Kiruna IF och den affärsman i Kiruna som drog igång allt och som jag tyvärr glömt namnet på, en framtid i en utrotningshotad bransch.

När de ”kom ut” så hade de förväntat sig att få lite uppmärksamhet i Sverige, även om både TV4-sporten och Aftonbladet tackade nej till att göra reportage först. Men, som Johan Köhler sa, ”när New York Times ringer, då vet man att det är stort”. De omskrevs faktiskt i hela världen, och hans favorittitel han fått var i en spansk tidning som omnämnde honom som ”el presidente de la asociación de Kiruna IF” (om ni ursäktar min spanska). Han hade allvarliga funderingar på att sätta det på visitkorten.

IMG_0473

Leif Boork i mitten på bilden, omgärdad av Kiruna-spelare.

Vid flera tillfällen skrattade jag högt åt hans historier, och några gånger kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Till exempel när han berättade om deras prideparad-upplevelse den sommaren. Det var så mycket folk i Stockholm längs pride-vägen, så för att komma till startplatsen fick de lov att gå i ”rännan” som var avspärrad åt pridetåget, fast liksom åt fel håll. Och när folk började inse vilka de var som kom gående i sina regnbågsfärgade tröjor så applåderade alla längs hela vägen. De fick gå längst fram i sportsektionen och ”sådana där mindre klubbar som (fel) AIK fick gå lite längre bak”. Just innan hade de spelat in en egen låt och när Piratpartiet, som gick strax framför, fick höra det så laddade de snabbt hem låten och spelade den den hela tåget. Så himla fint!

Men när jag verkligen inte kunde sluta gråta var under berättelsen han delade med sig av under frågestunden som avslutade föreläsningen. Jag kommer inte ens ihåg frågan, men det handlade om en man som kom fram till honom och sa att hockeyföreningens beslut förändrat hela hans liv. Upprinnelsen till det starka uttalandet handlade om att mannens son var homosexuell, men såklart döljt detta hela uppväxten. När han gick ur nian flyttade han till Stockholm och svor på att aldrig återvända. När sedan hockeylaget ”kom ut” och farfar fick höra talas om detta hade han kommenterat nåt i stil med att ”ska hockeylaget böga sig nu också?!” kunde pappan inte låta bli utan berättade att sonen var homosexuell och att det var på grund av sådana som honom som han varken kom hem till jul eller när farfarn fyllt 80. När farfar fick höra det funderade han ett tag, och ändrade sig faktiskt. Han och farmor åkte ner till Stockholm och pratade med sin sonson. Och nu firar han jul i Kiruna igen. Tänk sån stor skillnad ett enda ställningstagande kan göra.

IMG_0476

Som Eli skrev på IG: ”Jag trodde aldrig att lite regnbågsfärger kunde få de effekterna. Men d är klart, till och med jag och Hanna fick hejarop när vi lämnade föreläsningen och det bara för två små mössors skull.”

Såhär skrev jag om pride och stolthet förra gången det begav sig. 

4 reaktioner på ”Både skratt och gråt

  1. Ping: Just nu III | Hannas historia

  2. Ping: Det mest händelserika året nånsin | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.