Själva ceremonin då?

När man planerar bröllop är det ganska lätt att tankar på saker som gästlista, klänning, smycken, mat och inbjudningar prioriteras före det som egentligen är själva grejen med dagen: Vigseln! Men tänker man efter är ju faktiskt det viktigast på hela dagen. Jag tror inte jag på riktigt insåg det förrän jag såg Scrubs-avsnittet där Turk och Carla ska gifta sig och han missar vigseln. Spoiler: De bestämmer sig för att hålla festen ändå och gifter sig dagen därpå, så de blir ju gifta trots allt. Men hon säger nåt i stil med att ”jag trodde faktiskt jag skulle gifta mig på min bröllopsdag, inte bara ha fest”. Och lite samma känsla känner jag när jag varit på några få bröllop där jag bara varit bjuden på festen och inte själva vigselceremonin. Jag respekterar naturligtvis allas beslut och har inga problem att förstå att vissa vill genomföra ceremonin med bara de närmsta på plats. Men jag kan känna mig lite snuvad på själva grejen. För det är ju ändå nåt särskilt med att få vara med när två personer lovar varandra att leva tillsammans och älska varandra för resten av livet.

img_2728

Naturligtvis diskuterade vi hur vi ville ha ceremonin, men egentligen var det inte så mycket att prata om. Anton har hela tiden varit tydlig med att han mest såg fram emot att faktiskt vara gift med mig, hur det gick till spelade inte så jättestor roll. Sen vet jag att han helst hade haft nån liten grej, kanske gått till stadshuset eller iaf haft en borgerlig vigsel, som sin lillebror. Men för mig har det alltid varit lika självklart att gifta mig i en kyrka. Som jag tjatat om flera gånger här så är jag inte speciellt religiös, men som jag förklarade för vår präst när vi hade vårt vigselsamtal (återkommer till det) så är det mer den kulturhistoriska symboliken jag är ute efter, inte direkt den religiösa aspekten av det.

img_1909

Foto: Ola Westerberg

Foto: Ola Westerberg

Men seriöst, erkänn. Det finns inget mer pampigt än att tåga in i en stor kyrka, ackompanjerad till en orgel. Att jag dessutom älskar landskyrkan och passerar den på nästan varje promenad/löprunda jag tar och har fotat den otaliga gånger bidrar bara till mina känslor för stället. Att mina föräldrar gifte sig där är bara en bonus. Och när vi i april deltog i en vigselträff för alla som skulle gifta sig där under sommaren och fick veta att just på den platsen har det funnits en kyrka sedan 1500-talet, och att det troligtvis även innan dess var platsen för ceremonier, vilket innebär att det inte finns något ställe i Skellefteå där det finns belägg för att folk gift sig längre än just i landskyrkan… Känner ni historiens vingslag? Jag gör det.

img_1910

Men samtidigt som jag absolut ville gifta mig i kyrkan, visste jag absolut vem jag ville skulle viga oss också. Det är inte som att jag har så stor erfarenhet av dåliga präster, men jag har varit på vigslar med bra präster som kan vara personliga, och det gör verkligen hela skillnaden. Och eftersom det råkar vara så att jag genom discgolfen känner en fantastisk rolig och trevlig präst, som jag dessutom vet är bra som präst också eftersom jag varit på begravningar och vigslar han haft tidigare, och dessutom haft honom som skolpräst, var det inte så svårt för mig att fråga honom.

Foto: Ola Westerberg

Foto: Ola Westerberg

Foto: Ola Westerberg

Foto: Ola Westerberg

Torbjörn, som han heter, jobbar inte längre i kyrkan utan har gått vidare och blivit landstingsanställd sjukhuspräst. Men i januari tog jag ändå mod till mig och ringde och frågade ifall han hade möjlighet att viga oss i augusti. Han frågade var och blev uppenbart besviken när vi inte skulle rymma iväg till Las Vegas, tillsammans med honom såklart, men lovade att fråga sin chef och återkomma. Jag vet inte om chefen var den allra högsta chefen eller hans chef på landstinget, men han återkom iaf lite senare och förklarade att det skulle gå alldeles utmärkt.

img_1916

Vigselträffen vi deltog i hölls av Jörgen (präst, t.h.) och Anders (kantor) och jag och Anton kom under träffen fram till att det var bra att vi inte skulle ha Jörgen eftersom vi båda hade svårt att hålla oss för skratt när han pratade. Jag vet inte om det berodde på att han var nervös, men han pratade precis som Yoda, kastade om ord i meningarna och liksom förtydligade sina meningar med ett bestämt ”hm” i slutet av varje mening.

Jörgen och Anders gick iaf igenom själva ceremonin, vad saker betyder, hur ett rep med tre trådar är starkare än två (och den tredje tråden är alltså kyrkans välsignelse över äktenskapet), varför kyrkan är emot brudöverlämning (mer om det sen också) och hur en vigsel praktiskt går till. Väldigt informativt och intressant. Torbjörn gick iofs igenom en hel del av det här också, men det blev ändå en bra påminnelse för oss vad bröllopet faktiskt handlar om.
img_1917

img_1919

Innan vi släpptes iväg fick vi följa med upp till orgeln och höra lite förslag på låtar som folk brukar gå in och ut till. Och nu hamnade Anders verkligen i sitt rätta element. Sjukt nöjd! Som ni ser här på bilden. På vägen ut fick vi också besöka brudkammaren där vi fyra månader senare skulle sitta och vara nervösa.img_1920

Men det här var som sagt bara den första av två träffar. I juli kom Torbjörn hem till oss för att få fika och gå igenom själva ceremonin. Även då pratade vi om brudöverlämning, nåt han frågade om redan när han ringde och sa att han kunde ta på sig uppdraget. Och jag är som sagt helt emot det. Kan bero på att jag varit på en vigsel där det blev så uppenbart vad det handlar om. Att en kvinna ska rent fysiskt lämnas över från sin fars omsorg till sin makes. Och med tanke på att jag bott själv i 16 år känns det ju bara fånigt att försöka symbolisera nåt sånt. Jag tycker också så mycket bättre om tanken att brudparet går in tillsammans som jämlikar. Vi väljer själva vem vi vill gifta oss med, då ska det väl även synas under ceremonin? Varför nån vill symbolisera något annat har jag svårt att förstå.

Torbjörn pratade också om vad som egentligen är det viktigaste i ceremonin, nämligen frågorna och löftena. Skalar man ner allt omkring är dom två grejerna det enda som behövs. Att båda frivilligt säger att de vill ingå äktenskap, och att man därefter lovar varandra evig trohet. Allt annat är liksom lull-lull. Men viktigt ändå, såklart. Torbjörn pitchade också idén att vi borde skriva egna löften. Han brukar alltid uppmana sina brudpar att göra det, speciellt de som bott ihop ett tag. Enligt honom är standardlöftena skrivna för de som inte känner varandra så bra, och han tycker det blir bättre och mer personligt att skriva egna. Så det gjorde vi. Men mer om det sen, och även hur själva vigseln blev. Här har ni iaf ett litet smakprov så länge.

Foto: Ola Westerberg

Foto: Ola Westerberg

Annonser

3 reaktioner på ”Själva ceremonin då?

  1. Ping: Den ultimata festlokalen | Hannas historia

  2. Ping: Ja, ja och löftena | Hannas historia

  3. Ping: Det mest händelserika året nånsin | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.