Ja, ja och löftena

Som sagt så är det vad rubriken antyder som är det viktiga i ceremonin. Att vi förklarar att vi frivilligt vill gifta oss med varandra, och lovar varandra evig trohet. Så egentligen skulle en vigselceremoni kunna vara några minuter lång. Men när man väljer att gifta sig i kyrkan ingår lite annat obligatoriskt (psalmer, bön, välsignelse etc) och dessutom ville vi gärna ha lite lull-lull för att hinna kunna slappna av. För vi var nervösa. Båda två. På vigselträffen vi var på sa Jörgen att det värsta för många brudpar är att gå in i kyrkan. Att se alla man känner uppklädda och rörda, samtidigt som man är rädd för att snubbla, eller svimma. Sen får man ju väldigt länge stå med ryggen mot och kan liksom landa i situationen. För oss blev det lite längre nervositet än så eftersom vi hade egna löften att ta oss igenom. Men nu går jag händelserna i förväg.

img_4563

Jag ville verkligen föreviga varje stund på dagen. T.o.m. när David skjutsade oss till kyrkan i sin Volvo. Jag fick sitta fram. Såklart.

img_4571

Sen var det då dags för den nervösa stunden i brudkammaren. Visst ser vi rätt fokuserade ut? Här hade jag redan hunnit få tårar i ögonen en gång när Annelies uppvärmningssång nådde oss och jag insåg att ”allt det här är för oss!” och ”alla är här för våran skull!”. Då brast det lite. Men det hade jag tänkt på och hade sminkfix med mig. Såklart.

dsc_1199

Vi hade såklart gjort ett vigselprogram så att gästerna skulle kunna följa med i ceremonin. Något Mirjam gjorde koncentrerat. Vad Åsa gjorde vet jag inte. Innehållet i programmet står här nedanför, i kursiv stil, så att ni ska kunna följa med i ceremonin även ni. Foto: Ulrika

Klockringning

Ingångsmusik: Bröllopsmarsch av Felix Mendelssohn

När klockorna klämtade stod vi bakom de stora stängda kyrkdörrarna och höll varandra nervös i händerna. Jag försökte verkligen yoga-andas och tänka glada tankar, och jag tror att det funkade. Till viss del.

hanna_anton_brollop_195

Foto: Ola Westerberg

Ögonblicket när portarna slogs upp och alla våra vänner och släktingar log emot oss (uppmanade av prästen) är bland det häftigaste jag varit med om. Jag försökte verkligen titta mig omkring och le till folk, men ryktet säger att vi gick väldigt fort in. Har jag inget minne av… Överhuvudtaget är det här lite suddigt för mig.

p1000601

Den här bilden tog jag med för att ni skulle få se hur fin min klänning är på ryggen. Spets och klädda knappar, båda saker som Moster Gunna – enligt mamma – hade krävt av en brudklänning. Foto: Eli

Samlingsord

Psalm: På bröllopsdagen ber vi

hanna_anton_brollop_203

Sammanbiten brud. Foto: Ola Westerberg

Lovprisning och inledningsord

Bibelord

Bland annat min favvo-vers, såklart. Foto: Ola Westerberg

Bland annat min favvo-vers, såklart. Foto: Ola Westerberg

Sång: Kärleksvisan – Sarah Dawn Finer

p1000611

Angående musiken så har jag alltid velat att Annelie ska sjunga på mitt bröllop. Som Anton sa efteråt: ”Nog för att jag visste att hon kunde sjunga, men att hon kunde leverera sådär!” Eller som en av mina släktingar sa till mig sen på middagen: ”Jag ser att sångerskan från kyrkan är här, det är alltså en kompis till er? Jag trodde det var ett proffs ni hyrt in.” Eller som en annan kompis sa: ”Varför får man inte applådera i kyrkan? Idag hade jag verkligen velat göra det!” Foto: Eli

hanna_anton_brollop_209

Fortfarande nervösa. Det här var också ett av två tillfällen under vigseln då jag var såååå nära att börja gråta. Foto: Ola Westerberg

Frågorna

hanna_anton_brollop_217

Ja. Ja. Foto: Ola Westerberg

Bön över ringarna.

Löftena och ringväxlingen

hanna_anton_brollop_219

Vi bestämde tidigt att vi varken ville ha brudtärnor, marsalkar eller brudnäbbar. Men det finns ju trots allt lite saker man behöver hjälp med under en vigsel. Så systra mi var vänlig nog att ställa upp och hålla min bukett under själva ringväxlingen, och Lillebror fick leverera ringarna. Och stanna kvar framme hos oss för att verkligen höra att vi gav varandra löften. Tror knappt nån annan hörde. Foto: Ola Westerberg

hanna_anton_brollop_221

Både färgglad och väldigt glad. Men det är klart, hon fick ju första parkett. Foto: Ola Westerberg

p1000603

Anton började. Han var om möjligt ännu mer nervös än mig men löste det mycket bättre. Inte en gång darrade han på rösten. Foto: Eli

p1000602

Jag var däremot (återigen) sååå nära att börja gråta. Det slog mig liksom då hur stort och allvarligt och häftigt det var. Och högtidligt. Foto: Eli

hanna_anton_brollop_227

Men jag fixade det! Foto: Ola Westerberg

hanna_anton_brollop_222

Och när det värsta på hela dagen var avklarat…

Tillkännagivandet

hanna_anton_brollop_223

… så förklarade han oss man och hustru. Foto: Ola Westerberg

p1000605

Sen var det ju det där med pussen. Foto: Eli

hanna_anton_brollop_229

På vigselsamtalet när vi gick igenom ceremonin så sa Torbjörn att de flesta liksom pussas naturligt efter löftena och det där. Men jag tror helt enkelt att vi var för nervösa. Så han fick ändå uppmana oss att göra det. Fast på ett sätt var det lika bra eftersom han ju gjorde det så roligt att det lättade upp stämningen både för oss och församlingen. (Som ni kan se i det här inlägget). Foto: Ola Westerberg

hanna_anton_brollop_228

Vi fick kollektivt hjärnsläpp båda två. Foto: Ola Westerberg

hanna_anton_brollop_236

Glada, lättade och nyvigda. Foto: Ola Westerberg

Sång: I’m gonna be (500 miles) – The Proclaimers

hanna_anton_brollop_242

Både på bilderna och filmen syns det tydligt vilken skillnad det är på oss under de två sångerna. Vi är så otroligt mycket mer avslappnade under den andra. Sen är ju den andra lite roligare också, den första är ju mer högtidlig. Men det var nog inte bara det som gjorde det. Foto: Ola Westerberg

hanna_anton_brollop_238

Vi hade bett om en balladversion av låten, inspirerad av den här filmen. Och Annelie gjorde ett fantastiskt jobb. Sen om nån undrar varför vi valde just den kan jag berätta att 500 miles är ganska precis 80 mil och alltså sträckan mellan Ske-å och Sthlm som vi reste varannan vecka ett drygt år för att kunna träffas. Foto: Ola Westerberg

Förbön och Herrens bön

Välsignelsen

Vigseltal

Torbjörn hade med sig en hel ryggsäck med rekvisita för sitt vigseltal. Bland annat höll han upp en elvisp och pratade om hur det är viktigt att samarbeta i ett äktenskap. Foto: Ola Westerberg

Torbjörn hade med sig en hel ryggsäck med rekvisita för sitt vigseltal. Bland annat höll han upp en elvisp och pratade om hur det är viktigt att samarbeta i ett äktenskap. Foto: Ola Westerberg

Vi fick också ett sudd med våra namn och bröllopsdatum "eftersom en delete-knapp är för knepig att ta lös" och i samband med det pratade han om förlåtelse. Foto: Ola Westerberg

Vi fick också ett sudd med våra namn och bröllopsdatum ”eftersom en delete-knapp är för knepig att ta lös” och i samband med det pratade han om förlåtelse. Foto: Ola Westerberg

Överlag ett väldigt fint och tänkvärt vigseltal. Foto: Ola Westerberg

Överlag ett väldigt fint och tänkvärt vigseltal. Foto: Ola Westerberg

Psalm 753: Nu är det härligt att leva

Utgångsmusik: Burträsk brudmarch (framförd av Nyckelpigorna)

p1000617

Lättade. Glada. Nöjda. Gifta. Foto: Eli

hanna_anton_brollop_041

Torbjörn uppmanade också alla att följa oss ut direkt så det liksom blev en ”bröllopsprocession”. Iofs en väldigt kort pga vädret, annars hade vi ju fortsatt ut på kyrktrappan. Men fint ändå. Foto: Ola

Snälla Jonas gick med på att ställa upp en videkamera och filma hela vigseln. Så jag har sett den. Enligt mig normalt många gånger, enligt Anton överdrivet många. Men jag älskar att titta på den, att se och återuppleva allt som hände, att se hur folket i församlingen reagerar, torkar tårar och skrattar. Jag kan också minnas hur nervös jag var, hur skönt det var när löftena var sagda, känslan av stengolvet under mina skor, tyngden och säkerheten av brudbuketten i ena handen och Antons hand i den andra. Och hur häftigt det var att våra släktingar och vänner alla kommit till kyrkan den dagen för våran skull. Jag gråter mer när jag ser filmen än jag gjorde under själva ceremonin. Nu var det iofs ett tag sen jag såg den. Kanske dags att kika snart igen…

Annonser

4 reaktioner på ”Ja, ja och löftena

  1. Ping: Det mest händelserika året nånsin | Hannas historia

  2. Ping: Som i ett töcken – och ändå inte | Hannas historia

  3. Ping: Färgglatt och halkigt | Hannas historia

  4. Ping: En ofattbart stor dag | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s