Ett riktigt bakslag

Uttrycket ”upp som en sol och ner som en pannkaka” är ju egentligen lite förvirrande när man kommer från mina breddgrader. För mig är ju en pannkaka det som görs i en långpanna i ugnen, och den rör sig ju varken upp eller ner utan ligger där den ligger. Men jag vet ju att andra anser att en pannkaka är det som görs i stekpanna, som jag kallar plätta, och då blir uttrycket lite lättare att begripa. För om man gör dom sådär snitsigt som på tv så kastar man ju upp plättan och fångar den sen i stekpannan igen. Upp – och så platt fall ner. Och precis så kändes det för mig här i höstas. Upp (bröllop, bröllopsresa) och så platt fall på det. ”Upp som en sol och ner som en plätta” alltså.

Jag har fått en del frågor om vad som egentligen hände, och tyvärr har jag inget bra svar på det. Som det heter på fackspråk så utsattes jag inte för ett trauma, utan det handlar nog mer om långvarig nötning. Jag har tydligen en väldigt djup svank (den djupaste min naprapat nånsin sett, och han har varit länge i branschen) vilket gör att belastningen på min ländrygg blir väldigt stor, och säkert orsakar en hel del av de ryggproblem jag haft genom åren. Men sen var det ju en stressig sommar och jag tränade inte lika mycket som jag borde ha gjort. Lägg till lyft och bök och stök inför bröllopet och sen 350 mil i bil på två veckor och resultatet blev ett diskbråck.

Jag fick ont redan veckan innan bröllopet (som jag nämnde här) men tyckte ändå att det gick helt okej. Självklart var jag orolig för hur resan skulle gå, men jag gick till en kiropraktor några gånger, fick lite tips på hur jag skulle sitta för att inte ha så jätteont och han fixade till det onda så gott han kunde. Men jag ska inte ljuga, jag hade riktigt ont hela resan i USA. Sen kom vi hem och jag tyckte ändå att det började bli lite bättre. Men torsdagen den 6 oktober rasade allt. Antingen berodde det på att jag cyklade ner till jobbet (eftersom jag var lite sen) eller så var stjärnorna helt enkelt i fel position. Jag stod ut fram till lunch och var sen tvungen att gå till min chef och säga att jag inte kunde vara kvar, jag kunde inte sitta längre. Men jag behövde nog bara vila lite och borde kunna komma tillbaka dan efter, eller senast på måndagen. Trodde jag ja… Jag gick hem, la mig i sängen, och sen låg jag där i två månader.

Samma vecka hade jag haft en tid hos naprapaten och han var den första som yttrade ordet diskbråck till mig. Han trodde att det var det jag råkat ut för, och nämnde även att det troligtvis var kring kotan L5. När jag varit hemma två veckor var jag tvungen att bli fortsatt sjukskriven av en läkare och hon sa samma sak. L5. Diskbråck. Hon remitterade mig också till en magnetröntgen för att verkligen kunna säkerställa diagnosen. Jag har fortfarande inte gjort den, men jag har fått en tid iaf.

img_5485

Första veckan gick jag knappt utanför dörren. När jag väl tog mig ut Instagrammade jag den här bilden och skrev: ”Efter en dryg vecka inomhus var det väldigt skönt med en prommis idag, om än kort. Och jag måste säga att det känns bra att vara i celebert sällskap. Det är du och jag, kungen!”

img_5475

Jag klädde aldrig på mig utan hade bara på mig pyjamas i början. Varför anstränga sig? Jag låg ju ändå nedbäddad hela dagarna. Soffan var för mjuk för min stackars rygg så det var sängen som gällde.

img_5425

Men gudskelov hade jag ju sällskap här hemma.

img_5415

Även om han inte är särskilt social på dagarna, så är det skönt att slippa vara ensam.

Vad som alltså hänt mig var att den mjuka disken mellan två kotor gått sönder. Och det må väl så vara, men i disken finns en massa nerver. Så i början hade jag alldeles obeskrivligt ont i höger ben. Såhär i efterhand när jag ska beskriva det är det svårt för mig att minnas och förstå hur ont jag hade. Men jag hade ont, hela tiden. Två exempel: Första veckorna vaknade jag minst en gång per natt, oftast fler än så. Jag hade så ont att jag inte kunde slappna av ordentligt och bara sova nån enstaka timme i taget. När det var som allra värst vaknade jag och bara grät eftersom jag hade så ont. Nervsmärtor är svåra att göra något åt, så en natt när jag låg på mage och bara grät så började Anton stryka mig över vaden, bara så att mina nerver skulle få nåt annat att tänka på. Det lindrade inte smärtan, men gjorde iaf så att jag inte blev tokig. Just då. Jag kunde inte heller sitta längre än korta stunder. I början kunde det handla om tio minuter–en kvart innan det liksom ilade i hela benet och jag var tvungen att ställa mig upp. I början gick jag runt mycket i lägenheten för när det gjorde som ondast kunde jag varken ligga, sitta eller stå utan att ha ont så det enda som hjälpte var att vandra. Runt, runt, runt… Råkade jag hosta eller nysa så högg det som en kniv i ryggen, så självklart blev jag förkyld också. Ganska lindrigt, men fullt tillräckligt ändå. Utan att överdriva så var de här veckorna inte roliga.

img_5501

Ni ser ju så mycket nerver det handlar om. Tänk er då alla dom i kläm.

Jag var som sagt till läkare i omgångar och fick medicin. Men det hjälpte inte. Inte förrän jag fick en antiinflammatorisk medicin och den började verka. Det var vändpunkten. Innan dess hade jag besökt en sjukgymnast som lånade ut en tens-apparat som ju stimulerar nerverna. Den lindrade. I början hade jag den på mig dygnet runt och sov till och med med den igång, fast man inte ska göra det. Men den var det enda som hjälpte mig att slappna av och kunna somna. Det gick så långt att jag var helt övertygad om att det var fel på medicinerna jag fått och Anton fick förklara att det nog inte var medicinerna som var problemet… Och helt ärligt tror jag att jag tagit mer piller de senaste månaderna än resten av mitt liv sammanlagt. Från några Ipren/månad och nån Alvedon när jag haft feber till som mest 8–10 tabletter om dagen i flera månader. Det räntar fort…

img_5586

Under den här perioden kom vintern.

img_5658

Jag och Egon fick uppleva den lite på distans.

img_5695

Av sjukgymnasten hade jag fått order om att promenera. Gärna flera gånger per dag. Vilket är extremt svårt att göra när man inte kan knyta sina skor själv och knappt ta på sig sockar utan att gråta av smärta. Jag fick också order om att jag var tvungen att ha broddar för att inte gå och spänna mig av rädsla för att halka. Vilket gav mig skavsår och en blånagel. Oväntade bieffekter av ett diskråck, minst sagt.

img_5625

Vissa saker vet man inte hur mycket dom är värda förrän man inte kan göra dom själv. Knyta skorna, klippa tånaglarna, ta ner saker från hyllor, plocka upp saker från golvet, bära saker. Min man har varit extremt förstående. Och hjälpsam. Första tiden fick han göra allt här hemma. Laga mat, handla, packa i och ur diskmaskinen, tvätta, städa. You name it…

När det var som värst kunde en halvtimmes promenad med efterföljande dusch ta några timmar att genomföra från början till slut. Att klä på sig var extremt gruvsamt och plågsamt, och vet ni hur mycket man vickar huvudet framåt och bakåt helt ofrivilligt när man tvättar håret? Och hur ont det kan göra? Såhär många steg kunde en sån här process kräva:
1) Ta av pyjamasen.
2) Börja ta på underställ och varma sockar (nervsmärtorna blev tusen gånger värre så fort jag blev kall).
3) Vila en stund.
4) Ta på ytterkläder.
5) Be Anton om hjälp att ta på + knyta skorna.
6) Promenad. Långsamt. Försiktigt.
7) Kom hem. Av med skor (med hjälp) + ytterkläder.
8) Vila en stund.
9) Av med underställ.
10) Vila en stund.
11) Duscha.
12) Vila en stund.
13) Torka hår.
14) Ta på pyjamasen.
15) Bara ett dygn kvar till nästa gång…

img_5662

Men jag hittade en soptunna med toppluva på en av mina promenader.

img_5596

Och en översnöad pumpa på en annan. Som Skelleftebekantingar kanske ser höll jag mig omkring Norrböle. När jag äntligen kunde börja gå ner mot älven var en stor dag.

img_5780

Men den största delen av tiden tillbringade vi såhär. Egon sov, jag läste, såg serier på paddan eller lyssnade på podcaster.

Jag tror faktiskt inte jag fotat såhär lite med min mobil sen jag fick en kameramobil. Men vad skulle jag fota? Inget hände! Det var helt ärligt två väldigt sega månader, och jag är glad för sociala medier, snälla vänner som kom förbi och mamma som åt lunch med mig med jämna mellanrum. Man blir väldigt isolerad när man knappt kan gå utanför dörren.

img_5581

Ska man bo i pyjamas så kan man väl få unna sig en ny? Så det gjorde jag. Fin va? Tacka vet jag internetshopping! På höften ser ni min följeslagare, den underbara tense-apparaten.

Sakta men säkert blev smärtan mindre och lättare att hantera. Tredje gången jag var till min sjukgymnast sa jag att jag knappt hade ont i benet alls längre, men att jag börjat känna av själva skadan i ryggen. På sitt pedagogiska sätt förklarade hon att den smärtan nog funnits där hela tiden, men att jag inte känt av den eftersom jag haft så ont i benet. Kroppen är verkligen häftigt konstruerad.

Sen minns jag fortfarande en dag i mitten av november. Jag hade vilat en stund efter lunchen och hade också tagit mittpådagen-dosen av medicinerna. Jag skulle plocka ur tvättmaskinen, ställde mig upp hann gå några steg innan jag insåg att något kändes konstigt. Det tog några ögonblick innan jag insåg att jag inte hade ont någonstans i kroppen. Jag var tvungen att stå kvar en stund helt stilla och bara njuta av känslan. En känsla jag inte haft på väldigt länge. I det ögonblicket förstod jag att jag nog skulle bli återställd trots allt.

Att drabbas av en sån här sjukdom/skada kan jämföras med att utsättas för ett trauma vilket gör att man hamnar i en kris-/chockreaktion. Utan att bli alltför socionomig kan jag berätta att jag gått igenom alla de faser som normalt hör till en kris. Chock–reaktion/ilska–bearbetning–acceptans. Och det är min stackars man som i andra hand drabbats av det mesta. Han har fått trösta när jag varit ledsen och trott att jag aldrig skulle bli frisk, han fick hämta mina mediciner och sen förklara att det inte alls var nåt fel på dom jag fått utan att de nog inte räckte till, han har fått lyssna till att jag tusen gånger ganska högljutt förklarat att ”nu ger jag upp” och ”jag är så less!”, han har fått köpa choklad när det varit riktigt synd om mig och han har fått acceptera att jag varit ovanligt glömsk och förvirrad, till och med för att vara jag. Vet inte om jag ska skylla på medicinerna eller avsaknaden av socialt umgänge, men ett tag var jag tvungen att skriva listor på allt jag skulle göra, annars blev ingenting gjort eftersom jag inte mindes nånting.

img_5598

Runt omkring mig fortsatte livet att hända, trots att mitt liksom pausats. Och det första sociala framträdande jag gjorde blev av en väldigt sorglig anledning. Min äldsta faster avled och jag gick på begravningen. Diskbråck eller inte, en sån sak kan man ju inte missa. Men efter en timme på en hård kyrkbänk och två ätandes och pratandes var både jag och min rygg helt slut.

img_5674

Nästa sociala framträdande var en sedan längre planerad valvaka hos Elin. Men hon var schysst nog och bar fram extrasängen åt mig. Så jag hade det nog skönast av alla. Sen att resultatet blev en stor besvikelse rådde ju varken värdinnan eller min rygg för.

img_5574

25 november var min sista helt sjukskrivna dag och måndagen därpå började jag jobba 25 %, alltså två timmar per dag. Å ena sidan känns det jättefånigt att gå till jobbet och stanna i två timmar. Å andra sidan har jag oftast rätt ont efter de två timmarna, så det känns lagom. Efter jul börjar jag om att jobba halvtid, och kommer göra så fram till 11 januari då jag ska börja jobba och plugga totalt heltid. Men jag räknar inte med att vara frisk då. Räknar bara med att Försäkringskassan tycker att jag är det. Försäkringskassan ja… Det skulle väl kunna vara ett helt eget inlägg, men jag kan iaf säga att det här med att vara frisk för att kunna vara sjuk är något jag förstår nu. Och då har jag kommit lindrigt undan med mina tre månader, en tydlig diagnos, läkare som aldrig tvekat, och ändå har jag fått ringa och bråka och de har strulat och gjort fel. Trots det är jag fascinerad över det skyddsnät vi har i Sverige och jag kommer med (ännu större glädje än förut) att betala min skatt framöver.

img_5826

Redan första veckan jag var tillbaka på jobbet sprack planeringen med två timmar per dag eftersom det då hölls en utbildning jag skulle vara med på. Utbildningen var två heldagar och eftersom jag redan missat den en gång och de inte visste när den skulle gå igen var det bara att hacka i sig. Så jag tog med liggunderlag och filt som kudde och låg längst bak i salen och lyssnade och lärde mig. Skönt var det inte, men ibland kan sjukdomen inte få bestämma riktigt allt.

Läget nu då? Jag jobbar som sagt fortfarande 25 %. Jag kan fortfarande inte knyta skorna, men jag kan ta på mig sockar utan allt för mycket besvär och gråter inte längre av smärta när sjukgymnasten gör sina tester för att kolla vilken funktion jag har. Jag räknar med att bli fullt återställd, men räknar samtidigt med att det kommer att ta mycket jobb och träning från min sida. Jag har fått en nyvunnen respekt för de som lever med smärta och en helt annan förståelse för hur konstigt det kan kännas att återvända till jobb efter en längre tids frånvaro. Det som inte dödar det härdar, och jag har nog blivit lite härdad av hela den här efarenheten – en erfarenhet jag gärna varit utan, men som jag samtidigt sätter upp på livserfarenhetskontot med en viss värme/glädje/stolthet.

Annonser

5 reaktioner på ”Ett riktigt bakslag

  1. Ping: En stillsam advent | Hannas historia

  2. Ping: Det mest händelserika året nånsin | Hannas historia

  3. Ping: Tillbaka till vardagen | Hannas historia

  4. Ping: Sjätte besöket | Hannas historia

  5. Ping: En konstig sport | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s