Som i ett töcken – och ändå inte

När vigseln och alla gratulationer var avklarade återstod ju liksom höjdpunkten och det vi lagt allra mest krut på: middag och fest. Mina snälla föräldrar hade gått med på att hålla brudskålen och lämnade sen över till toastmastrarna. Och är det ett enda tips jag vill ge nån som ska planera ett bröllop är det att välja toastisar med omsorg, som vi gjorde. Alla säger ”ni måste verkligen försöka njuta av er dag” vilket är lättare sagt än gjort. Men om man iaf kan lita på att saker och ting flyter på utan att man ska måsta hålla koll på allt själv gör det stor skillnad. Och jag njöt så mycket jag bara kunde. Men det hände så mycket saker hela tiden att jag inte kunde ta in allt. Jag hann liksom inte landa i en grej förrän nästa hände. Och så måste det väl vara på ett bröllop, men jag tror att det är anledningen till att många känner som att dagen bara försvinner, man klarar inte av att ta in allt. Men det blir inte mindre fantastiskt för det!

På grund av stormen blev början av festen tidigare än vi räknat med, och cateringfirman var då inte klara med förrätten som skulle ligga på tallrikarna. Men även det styrde Eli och David upp på ett bra sätt genom att gå igenom svaren på tipsrundan gästerna fått göra i väntan på oss, samt visa bilder och filmer från möhippan och svensexan.

img_8391

Brudparet på gång att sätta sig efter brudskålen. Foto: Jonas

img_4573

Anton tog inte en enda bild den här dagen. Det gjorde jag. Mest bara för att jag ville ha några bilder från mitt perspektiv. Men det blev inte särskilt många. En grej jag är glad över är att jag tog kort på alla borden utifrån min plats. Så här har ni alltså min utsikt under middagen.

img_4574

Vi hade försökt blanda gästerna så gott vi kunde, samtidigt som vi ville att alla skulle ha någon/några vid bordet de redan kände. Och jag tror att vi fick till en ganska bra blandning.

img_4575

Iofs skulle nog inte nån berätta för oss om de var missnöjda, men vi fick många kommentarer om hur trevliga våra släktingar/vänner var av vännerna/släktningarna vilket känns väldigt kul.

img_4578

Panoramabild över hela salen. Visst ser alla ut att ha trevligt?

Menyn såg ut som följer:

Förrätt
Caesarsallad med kyckling

Buffé
Potatisgratäng med västerbottensost
Gravat älgkött i tunna skivor med hjortronchutney
Fläskfilé med gräddig lingonsås
Helstekt lax med sås på stenbitsrom
Tomat- och brieostsallad
Ljusugnsbröd, mjukt bröd och smör

Efterrätt
Bröllopstårta med kaffe

Och jag måste säga att jag är glad över att vi valde att ha förrätt också. Både för att jag vid det laget var väldigt hungrig och behövde lite näring, men också för att det är sista tillfället då jag verkligen minns att något smakade gott. Eller smakade överhuvudtaget. Sen har det mesta flutit ihop. Skulle gissa att det är en blandning av att det hände saker hela tiden, att alla ville prata med oss, att hjärtat svämmade över och att jag bara njöt.

img_4584

Jag kom iaf ihåg att ta kort på min middag. Och det var säkert fantastiskt gott. Det sa alla gästerna iaf.

img_4582

Ett till tips jag kan ge är att ställa två tomma stolar framför brudparet. Det var meningen att alla som ville skulle kunna sätta sig där och prata med oss en stund, och många tog det tillfället i akt. Jag förstår också dom som säger att det kändes som att de inte hann prata med någon, samtidigt som man pratade med alla. Som exempel kan jag berätta att jag flera gånger försökte ta mig ner till motsatta väggen för att kolla på bilderna och teckningarna som föräldrarna satt upp där, men jag kom mig aldrig hela vägen ner. Jag blev hela tiden stoppad av folk som ville prata och kramas, och sen blev det nåt tal eller annat så jag fick återvända till min plats.

Helt plötsligt var middagen överstökad och det var dags för tårta. Ännu en sak jag var helt säker på var att jag ville att Irre skulle baka tårtorna. Vi hade som sagt valt hallon och choklad och jag är glad för att vi smakat den innan, för även om jag är övertygad om att de riktiga tårtorna var sjukt goda så minns jag bara inte. Allt är som sagt ett töcken.

img_4771

Såhär vackra var iaf tårtorna. Vi hade valt vit marsipan, och sen kom Irre på att vi skulle matcha dom med bordsdekorationerna med ringblommor. Blev ju hur fint som helst! Och hur sött brudpar hittade vi inte?! Dom står i vår bokhylla nu. Foto: Irre

img_4755

Gluten-, laktos- och mjölkfritt är ju hyfsat lätt att göra. Men jag (och mottagarna) är sjukt imponerade över att Irre gjorde så goda vegantårtor. Foto: Irre

img_4754

Närbild. Tårtställningen gjorde förresten Irres pappa till hennes storasysters bröllop, och den har deltagit på många bröllop efter det. Foto: Irre

Hanna och Anton vigsel i Landskyrkan 2016

När jag bad folk skicka bilder till oss efter bröllopet är det främst två situationer som alla förevigat 1) vi på kyrktrappan direkt efter vigseln och 2) när vi skär tårta. Den här bilden gillar jag verkligen, när man liksom ser hur fotade vi är. Foto: Camilla

img_4696

Den här blev också häftig, det ser ut som att vi har en strålkastare precis på oss. Foto: Irre

img_4720

Fokuserade. Foto: Sara

img_4721

Visst ser vi proffsiga ut? :) Foto: Sara

img_4716

Anton fick en tugga… Foto: Sara

img_4715

… och jag också. Foto: Sara

Efter tårtan var det ju liksom bara en obligatorisk punkt kvar på programmet: brudvalsen! Det kan också ha varit det Anton gruvade sig allra mest för, förutom löftena då. Men vi hade övat i vardagsrummet och jag bestämde också ganska snabbt att vi kunde skippa de ”riktiga” valsstegen för att underlätta det hela. Det viktiga var ju att vi dansade, inte hur.

Låten är också en historia i sig. Från början tänkte jag att vi skulle dansa till samma låt som mamma och pappa gjorde på sitt bröllop, men jag hittade ingen riktigt bra version på Spotify utan jag googlade lite för att kolla bra brudvalser och hittade en version av den vackra ”Tröstevisa” som Benny Anderssons Orkester spelat in. Och versionen var både stämningsfull, instrumental och ganska lång. Tre bra faktorer för en brudvals, så att vi skulle kunna dansa själva en stund och sen få sällskap av först våra föräldrar och sen alla som ville. Så som en brudvals ska vara alltså. Och ni ser ju så fint det blev! Filmare: Sara

img_4695

Sen blev det ungefär samma situation som under kvällen, alla ville dansa, prata och kramas och jag hade många fina samtal på dansgolvet med alla möjliga. Den enda jag fått förevigad är dock på mig och systra mi. Foto: Elin

På andra bröllop jag varit på brukar de äldre gästerna långsamt dra sig undan efter tårtan och bröllopsvalsen, och så blev det även för oss. De höll iofs ut längre än jag trott, och då blev också kvällen längre än jag kanske trott. Tror vi åt tårta kring 22 och dansade en timme senare än så. Men fram emot ett-två-tiden hade de allra flesta tackat för sig. Kvar var ett järngäng som liksom bara inte ville att kvällen skulle ta slut.

img_4589

Patrik, Punte och Fajje pratar om något, säkert jätteviktigt, i en i övrigt nästan tom lokal.

img_4590

För er som undrar: Ja, vi kom ihåg att släcka alla ljusen innan vi gick.

img_4591

Honnörsbordet. Lika fint fortfarande. Nästan.

img_4592

David, Anton, Sara och Julia.

Kring halv tre hade vi släckt och låst. Punte och Fajje väntade på en taxi som skulle ta dem till Bergsbyn medan resten av oss bestämde oss för att gå in till stan. Stormen hade avtagit, det var uppehåll och det kändes faktiskt riktigt skönt att få röra lite på sig. Jag var inne på tredje paret skor och hade varken ont i rygg eller ben (mest troligt pga adrenalin, när vi kom till hotellrummet kunde jag knappt röra mig pga smärtan) så det gick riktigt bra att gå. Och hela vägen in, medan min vackra bröllopsklänning släpade i den blöta marken så kunde jag inte låta bli att le. Jag var sååå himla nöjd över vår bröllopsdag och alldeles uppfylld av kärlek. Svårt att beskriva det på nåt annat sätt.

img_4596

David var dock uppfylld av något annat och eftersom han och Sara bodde på samma hotell som vi, fick det här bli en av de sista bilderna jag tog denna fantastiska dag.

Om jag nu lyckats glömma ge någon cred för en bild, eller skrivit fel namn, ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Det är väldigt rörigt i mitt huvud och dator vem jag fått vilka bilder av.

Annonser

2 reaktioner på ”Som i ett töcken – och ändå inte

  1. Ping: Pratar dom verkligen om mig? | Hannas historia

  2. Ping: Det mest händelserika året nånsin | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s