Pratar dom verkligen om mig?

Men en bröllopsfest består ju av saker som inte brudparet bestämmer över, nämligen tal. Och lite bus. Vi hade väl inte så jättestora förväntningar, tänkte att våra föräldrar säkert skulle säga nåt, och eventuellt nån kompis. Men vi hade aldrig kunnat tro att vi skulle få så många och fina tal. Precis som resten av dagen kändes det helt overkligt och ibland som att det pratades om någon annan. Var det verkligen mig och min nybilvna make som hade så fantastiska vänner som sa så himla fina saker om oss? Helt overkligt.

Något jag är väldigt glad över är att de allra flesta talen filmades. Jag hade ju bett Jonas filma vigseln och ”lite mer om han iddes”. Nu tog batteriet till kameran slut efter vigseln och jag tänkte därför att han inte hade filmat nåt mer. Men hur lycklig blev inte jag när det visade sig att han filmat de allra flesta på sin Iphone. Kvaliteten är inte den bästa, men det spelar verkligen ingen roll. Att ha de fina talen sparade är så himla värdefullt (tips till blivande bröllopsplanerare). Vi har inte vågat lyssna igenom alla tillsammas än. Men vi ska. När vi är redo att gråta en skvätt. För om det var svårt att ta in det när de hände IRL så tänker jag att det blir en helt annan sak att få höra dem i efterhand.

img_4694

Först ut var våra föräldrar (alla sex!) som hittade på lite bus. Varför mammorna är kladda som rosa brudnäbbar beror såklart på det här. Och de busade till det ännu mer, Eli och David höll oss ”fågna” ute i foajen medan de ställde i ordning allt och när vi kom in igen fick vi gå ett varv runt i lokalen samtidigt som Josse och Emma spelade brudmarschen och mammorna kastade rosenblad framför våra fötter. Foto: Sara

img_4725

Sen hade dom, eller mest mamma, skrivit en sång med en massa verser som handlade om oss, våra liv och lustiga saker vi gjort. Väldigt fint, såklart. Foto: Sara

img_8394

Nästa talare på listan var syster Erika. Hon pratade bland annat om att jag har ett stort rättvisepatos, om ”Moréns regelbok”, om resor vi gjort och att vi båda lyckats hitta män som är snälla och arbetssamma, precis som våra föräldrar alltid sagt att vi ska. Jag kan också berätta att anledningen till jag ens har den här bilden är för att Jonas glömde ändra kameran till film när han skulle filma hennes tal. Men den blev ju rätt rolig ändå. Foto: Jonas

img_4586

Nästa talare var Antons bästa vän, tillika en av våra toastmastrar, David. Han berättade bland annat om en av de få gånger han hamnat i slagsmål och att Anton gick emellan, trots att den andra killen var jättestor. Han berättade om resor de gjort och naturligtvis om resan till Stockholm som ledde till att jag och Anton fann varandra, att David förstod att nåt var på gång när Anton istället för att äta skräpmat tyckte att hela gänget kunde laga mat tillsammans.

Även Antons andra barndomskompis, Patrik, höll ett väldigt fint tal som bland annat handlade om när de blev filmade av ”Dolda kameran” i New York och om hur Patrik minsann hade ett finger med i spelet till att vi blev ihop eftersom det var han som hade en biljett över till Pearl Jam.

Sen var det dags för min kompis Tea att hålla det tal som jag, precis som jag kommenterat i skärmdumpen nedan, tror att flest fick en tår i ögat under. Talet handlade bland annat om hur Tea, som höll på att förblöda när hon fött sitt första barn, sa åt sin sambo att hon ville att jag skulle bli barnets mamma. Nu gick ju allt bra och jag fick bli gudmor istället, men den där historien (som jag gudskelov hade hört redan) är det finaste någon någonsin sagt om mig. Och att hon ställde sig upp på vårt bröllop och berättade det för alla jag känner känns… helt overkligt. Och väldigt, väldigt fint.

img_5601

.

img_5602

.

img_4587

Dom fantastiska tjejerna i klanen hade inte bara skrivit ett tal utan en hel artikeln minsann. Den innehöll bland annat min (helt korrekta) aversion mot tatueringar och hur jag övervann min vattenrädsla i Costa Rica och åkte vattenrutchkana, flera gånger.

Sara, ännu en barndomskompis till Anton, inledde med att hon tyckte att det var kul att inte mindre än fem från samma lågstadieklass var på det här bröllopet. Och visst är det fascinerande att vissa människor liksom hänger kvar i ens liv? Hon berättade några kul saker som barn sagt om äktenskap, bland annat en grej hennes egen son, tillika Antons gudson, sagt.

img_4588

Nästa talare var Magnus som Anton jobbade ihop med och till och med bodde hos ett tag i Stockholm. Han berättade bland annat om hur Anton inte alls uppfyllde deras fördomar om stora, snusande norrlänningar, samt att Anton numera har sin tröja hissad i taket hos ”Mannen med mustaschen” och att dom döpte dammsugaren efter Anton när han lämnade dom.

Nåt annat jag blev lite förvånad men väldigt, väldigt glad över var att tjejgänget som jag hängt ihop med sedan högstadiet gick upp allihopa tillsammans, berättare om hur vi lärde känna varandra och roliga saker vi gjort. Bland annat om Fångarna på lagårn, Nobel, och att man kan göra vad som helst för sina vänner i högstadiet, till och med köra moppe längs en mörk och dålig landsväg för att kunna umgås.

Sist ut i raden av hyllningar (för så kändes det) var att Erika gick upp och läste brev som Rolles skickat. De tyckte såklart det var trist att de inte kunde komma, berättade om min tid hos dem och hälsade Anton välkommen till familjen. Jättegulligt gjort!

Och visst förstår ni att det inte går att ta in allt? Hur överväldigande som helst ju!

Annonser

En reaktion på ”Pratar dom verkligen om mig?

  1. Ping: Det mest händelserika året nånsin | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s