En konstig sport

”Hur länge sen var det du fotade?” Frågan ställdes i all välmening av min extremt fotointresserade kollega. Svaret satt långt inne. ”Tja… Jag har nog knappt haft ut kameran sen USA-resan. Så det är nog snart dags igen.” Diskbråck och en tung kamera är ingen bra kombination, sen har jag ju inte direkt varit särskilt aktiv på sistone. Men det där fick mig att tänka till, och när jag samma dag såg en affisch om att det skulle hållas en stor konståkningstävling i stan så kändes det som ett tecken. Jag messade min ständiga foto-följeslagare och han var på, trots nyligen avslitet korsband i knäet. Snacka om att vi var två krymplingar bredvid isen! Men det var kul. Bilderna blev inte alls lika bra som jag hoppats. Vi kan väl säga att förutsättningarna inte var optimala. Skärpan är svårast. Det och ljuset.

Sen fanns det en helt annat dimension av den här dagen, och det var de personer som fanns runt omkring åkarna. För att tala klarspråk: Mammorna. Varför är det alltid mammor? Jag har själv varit väldigt engagerad inom danssport (det måste jag berätta om någon gång) och de fanns där också. De extremt engagerade mammorna som lagt så mycket tid, pengar och kraft på att deras barn ska bli så bra som möjligt. Och de vill verkligen inte att någon ska förstöra det. Speciellt inte två fotoamatörer som stod för nära, i vägen, pratade för högt och bara i största allmänhet störde. Jag tvekade lite att gå dit innan eftersom jag inte riktigt visste vad jag kunde förvänta mig. Hade jag vetat det här så hade jag inte gått. Och det är precis sånt här som skrämmer folk, det sa jag redan under danstiden. Jag förstår att man är engagerad, men det enda sättet att få en idrott/fritidsaktivitet att växa är att vara inkluderande och välkomnande. Inte att skrämma bort och skälla ut. (Ja, vi blev utskällda av en mamma för att vi pratade för högt. Under uppvärmningen!)

Det var en lång utläggning, men jag känner fortfarande att jag blir irriterad när jag tänker på det. Förutom det var det fantastiskt kul att se. Åkarna var superduktiga och jag blev så himla imponerad över hur starka och smidiga de är. Sen att det är en väldigt märklig sport går inte att komma ifrån. Men så är det väl med alla bedömningssporter egentligen?

dsc_9214

Eftersom jag fotat dans tidigare och vet vilka fina och roliga bilder man kan få av folks ansiktsuttryck så tänkte jag att jag skulle försöka sikta in mig på det. Men det visade sig inte vara så lätt med tanke på att de mest snurrade. Hela tiden. Det här var nog faktiskt det roligaste jag tog. Det ser dessutom ut som att hon håller på att falla. Det gör hon inte.

dsc_9954

Den här blev också ganska kul. Och en av de få (hyfsat) skarpa hoppbilderna jag lyckades ta.

dsc_9058

Lättast att fota var när dom tackade för sig.

dsc_9087

Efter bara några åkare tyckte vi ändå att vi lyckades se vilka som var bättre och sämre. Eller iaf se vilka som faktiskt ”dansade” till musiken och vilka som gjorde isolerade rörelser. Den här tjejen hade ”All that jazz” från Chicago som musik, en väldigt medryckande musik som hon gillade. Det syntes.

dsc_9094

Och hon dansade verkligen fram. Överlag var det mycket musikallåtar och jag fick flera gånger upplysa Jonas om vad det var eftersom han knappt kände igen nån. Inte visste jag att sådana kunskaper skulle bli användbara.

dsc_0013

Jag minns inte vilken låt den här tjejen hade, men hon var så himla glad hela låten. Jättekul att se.

dsc_9269

På de timmar vi var där fick vi se två killar. Lite trist men inte helt oväntat. Den här var lite mer livlig och ”busig” och föll en hel del. Men han var ändå roligare att se på än…

dsc_9340

… den här killen som jag misstänker var tekniskt perfekt. Men lite stelare. Bildligt alltså.

dsc_0101

Tre Skelleftetjejer hade kvalificerat sig, det här var den enda vi fick se. En sak till som jag som utböling märkte var det här med applåder och jubel. Efter ett tag insåg vi att när de åker ska det vara tyst. Om de inte gör nån extra fin snurr. Då är det okej att klappa/jubla. Men bara några sekunder. Sen tyst igen. Klart man som utböling gör fel.

dsc_9887

Men då såg också läktarna ut såhär. Bakom oss var det lite mer, men mest tävlande och anhöriga. Jag hoppas verkligen att sporten börjar tänka sig för. För det är ju en superhäftig publiksport! Om man som publik skulle få känna sig välkommen.

dsc_9119

För man blir ju sjukt imponerad över folk som kan göra såhär. I farten. På skridskor. Jag tror inte jag kan göra det på golvet hemma. Barfota. Speciellt inte nu.

Efter upplevelsen vi hade tog jag upp mina funderingar med en vän till mig som stött på de här mammorna i ett proffesionellt sammanhang. Hon suckade bara och sa att de mest militanta mammorna finns inom konståkningsvärlden. Vilket känns lite bättre. Det var alltså inte oss det var fel på. Bara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s