Lika kul ett år senare

I programmet som låg vid varje gästs tallrik på bröllopet så hade vi skrivit att vi ville ha allas bilder efter bröllopet. Både för att vi (speciellt Anton) inte fotade så mycket själva, men också för att det är kul att se våras stora dag ur andras perspektiv. Vissa skickade bilderna digitalt redan dagen efter. Andra tog med sig USB-stickor vi lagt ut särskilt för det och postade dom till oss nån månad efteråt. Och en person, min kusins flickvän Sanna, kom på det nästan ett år senare att vi inte fått bilderna än, så hon tog med sig dom när hon kom och hälsade på i nya huset.

Det spelade ingen roll att det gått nästan ett år. Eller kanske gjorde det saken ännu roligare, för det var verkligen jättekul att se nya bilder. Jag har ju (nästan) sett mig less på vissa av de bilder vi redan fått, så då var det jättekul att få återuppleva dagen igen, på ett nytt sätt. Sanna är dessutom jätteduktig på att fota. Som ni ser här nedanför. Vi fick drygt 300 bilder, här är några av mina favoriter.

En av våra lejda fotografer, Ulrika. I väntan på att vigseln ska börja.

Löftena är givna och våra ”assistenter” återvänder till sina platser.

Välsignelse. Eller bön? På knä stod vi iaf, jag i en lite otymplig outfit. Kan ändå inte låta bli att tänka på de som har ännu puffigare klänningar. Hur lyckas de stå på knä på den lilla listen? Imponerande.

Mirjam! Så förvånad. Så söt. Så liten.

Puss puss.

Redo för uttåget, ackompanjerade av nyckelharpor.

Lovisa. Så söt. Och så liten!

När jag gick igenom bilderna tagna utifrån kyrkan och från middagen fick jag känslan av att om det här varit en deckargåta så hade de varit bra att ha för att kunna utröna vem som befann sig var, med vem och när. Ändå lite kul att se.

Ta den här bilden som exempel. Pappa pratar med sin syster och sin svåger, samtidigt som Tea och Lovisa är på väg ut i blåsten. En ögonblicksbild, fångad i stunden. Längre bak kan man se Anton med ett fast grepp kring vigselbeviset, och jag som kramar någon.

Det var kallt. Jag förstår Annelies gest. Karlarna har det alltid enklare med sina kavajer.

Försök till undvikande av bubbelblås i stark vind.

Vet inte riktigt vad Antons min här ska symbolisera.

Mer puss puss.

Såhär kände jag mig inombords hela dagen. När jag inte grät av lycka.

Så himla ovant att se min make skratta eller ens le på bild.

Förstadiet till en puss till tror jag minsann.

Kanske min favorit av alla vi fick. Vi ser ju helt förstörda ut! *skrattande smiley*

Två fina kusiner med respektive.

Våra fantastiskt fina bordsdekorationer.

Föräldrarnas galna upptåg förevigat med en aningens suddig bild. Nästan bara roligare.

Pappa ser ut att hålla tal, men jag minns bara att de sjöng faktiskt.

Som de alla ser ut att göra här. Alla våra sex härliga föräldrar.

Stefan och Sara inne i ett samtal.

Och här tror jag vi lyssnar på nåt tal.

När jag såg den här bilden fick jag en flashback. ”Jomen just det, vi gjorde ju faktiskt den här leken!” Som jag sagt tidigare var jag som så överväldigad att jag inte kunde ta in allt. Kul att hitta minnen jag tydligen gömt undan.

Vårt fina tårtpar som står i vår bokhylla nu.

Finaste tjejgänget (och Lovisa) håller tal.

Folk lyssnar och skrattar.

Och så dans! Sjukt svårartat, tycker ändå Sanna gjort det bra.

Tröstevisa. Enda gången vi dansat tillsammans offentligt. Tror jag.

Det fanns en hel bildserie av Eli som röjde på dansgolvet. Den här var min favorit.

 

En reaktion på ”Lika kul ett år senare

  1. Ping: Lite mer arbetsro | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.