Tillbaka i pisterna

På grund av det eländiga diskbråcket hade jag utförsåkningsförbud förra vintern. Jag var ärligt talat lite gruvsam hur det skulle gå att åka igen. Första åket blev i Klutmark en fredagskväll och jag trodde på riktigt att de skulle bli tvungna att hämta ner mig med skoter. Halvvägs igenom familjebacken sa mina ben ”tack, men nej tack” och gav upp. Men vi kämpade på, fikade och vilade och åkte lite till och till slut hade jag tagit mig ner tio gånger med benen (och förståndet) i behåll.

Jag kunde också minnas varför jag tycker så mycket om det.

Exakt en månad senare var det dag för försök nummer två och ett besök i vårt älskade Storklinta. Den här gången gick det lite bättre och jag insåg att jag nog trots allt skulle överleva vinterns stora mål:

Den traditionella Hemavanresan! Som i år blev allt annat än traditionell. Dels hade vi lite andra deltagare än normalt, dels hade vi bra väder (har aldrig hänt så länge Anton har följt med) och dels blev resan onormalt och onödigt dramatisk.

Redan på bilresan upp började vi ana att det kanske skulle bli rätt fint väder ändå. Stockholmarn i bilen fascinerades av de vackra vägarna och synen när fjällen långsamt kom närmre och närmre.

Vi andra fascinerades över att Hemavan äntligen fått en kombinerad sitt- och gondollift. Helt fantastiskt skönt för trötta ben.

Till skillnad från tidigare år, då vi handlat gemensamt och lagat mat tillsammans, hade vi i år format matlag som ansvarade för middagen en dag vardera. Första kvällen var Anton, Magnus (och jag) ansvariga och vi bjöd på tacos.

Patrik lät sig väl smaka.

Vi bodde i samma stuga som ifjol. Men hade lite mer snö i år. Första kvällen rasade snön från högra delen av taket när vi stod i köket. Jag trodde faktiskt det var ett jordskred först.

Vi åkte upp på onsdagen, och hann åka skidor den eftermiddagen. Torsdagsmorgonen möttes vi av den här synen.

Utan att överdriva var torsdagen vädermässigt den bästa dagen jag någonsin haft i Hemavan. Sol, blå himmel, fina, hårda backar med lite folk. Hade det inte varit för att Kungsbackarna var stängda pga snöbrist (!) och det som hände på eftermiddagen, hade det här varit den perfekta Hemavandagen.

Så fantastiskt härligt.

.

Vi unnade oss finlunch på restaurang Björk. Magnus, Anton och Jonas.

Camilla, Elin, Patrik.

Lite dyrare, men fantastiskt gott. Med en öl och solen i ansiktet kunde vi nästan låtsas att vi var på nån fin lunchrestaurang i alperna.

Hela gänget samlat för en gruppbild.

Och det var en jäkla tur att jag hann ta den där gruppbilden. På väg ner från lunchen, alltså några få minuter efter bilden togs, tog resan abrupt slut för Jonas och Camilla. Jonas föll i backen, bröt armen, fick åka ambulans till Storuman, sen Lycksele och sen till stan. Camilla följde såklart med och de sju blev fem. Snopet och väldigt tråkigt. Stämningen i stugan den kvällen var lite avslagen, minst sagt.

Camilla och Jonas hade med sig sin middagsmat, och eftersom Patrik och Elin inte var så sugna på att åka iväg och fick vi den kvällen en väldigt god linsgryta till middag.

Dagen därpå var vädret lite mindre storslaget, men det var ändå väldigt härligt i backarna. Magnus fångade min proffsiga åkstil.

Lunch den här dagen blev på det mindre glamorösa Solkatten.

Sen skulle vi på Afterski. Vi och många fler. Det här var alltså kön en halvtimme innan de öppnade.

Alltså, seriöst. Vad är det med vuxna människor på skidresa…

… och behovet att matcha? Vi pratade om vad vi skulle ha på oss nästa år, men kunde inte enas. Får fundera vidare på det.

Vi kanske matchar med våra stora leenden?

Den kvällen åt vi middag i ”Baren en trappa upp” och såg AIK spöa Färjestad. Men det missade jag helt att ta kort på. Däremot lyckades jag fota de fina ofärdiga husen på väg dit.

På lördagen var vädret ännu gråare och vi ännu tröttare. Till middag åt vi den fantastiskt goda grönsakspaj som Camilla gjort och Patrik och Elin bjöd på lax i ugn till.

Vi afterski-ade den här kvällen hemma i soffan och såg Djurgården spöa sina semifinalmotståndare Linköping.

Och så spelade vi spel.

Så för att sammanfatta: Förutom armbrott och avbräck en väldigt härlig skidresa. Mina ben orkade. Fina backar och god mat. Stockholmarn var nöjd. Inte ens ett år kvar till nästa gång.

3 reaktioner på ”Tillbaka i pisterna

  1. Ping: Det sämsta på mycket länge | Hannas historia

  2. Ping: Snöstorm(ar) | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.