Bröllopsresan – Död dal och levande park

Tidigare delar av resan hittar du här.

Eftersom vi stigit upp snortidigt kunde vi lämna Grand Canyon redan åtta på morgonen. Och det var tur för vi hade en låååång körning framför oss. Vi åkte samma väg tillbaka, genom Las Vegas och sen vidare norrut, mot Yosemite. Men innan vi kom oss dit körde vi rakt igenom ett ställe vi egentligen tänkt undvika, men det blev så himla lång omväg och vi var redan less på att åka bil.

img_4968

Det var vackert på vägen dit…

img_4977

… men körningen genom Death Valley…

img_4980

… var nästan väl spännande bitvis. Det ni ska titta på här är 107F = 42 grader Celcius.

img_5045

Att då köra på branta, slingrande vägar med en hyrd bil är ju rätt nervöst. För han som körde ja. Han sa sen att han tyckte det var lite nonchalant av mig att sitta och läsa hela tiden, men det fanns en bra anledning till det. Jag vågade inte titta! Skulle bileländet börja koka eller bromsarna ge upp i värmen ville jag ju ändå inte se det.

dsc_8632

Till slut tog vi oss igenom eländet. Vi hade bokat rum precis i kanten av dalen.

img_4984

Ett rum som visade sig vara ganska sunkigt och hade en fläkt som inte var särskilt tyst.

img_4985

Men middagen var fantastiskt god och ölen den kallaste och godaste under resan. Eller så upplevde vi den bara så.

img_4987

Det fanns ett hotell och en mack/närlivs. Sen var det bara sand och kala kullar.

dsc_8637

I skymningen gick jag ut med kameran för att fota lite på allt skrot (gamla motorer?) som fanns uppställda.

dsc_8640

Ändå vackert.

img_4988

Hotell/restaurang.

img_4990

Jag tyckte att dörrhandtaget på vår toa liknande en av de dåvarande presidentkandidaterna. Anton höll inte med.

img_4993

Det kändes skönt att lämna all sand bakom oss. Och bara några kilometer från vårt sunkiga boendet dök det upp ett jättemysigt litet samhälle. Där skulle vi såklart ha bott istället! Men det är ju inte så lätt att veta.

img_5029

En liten bit till och vi var framme vid dagens mål: Yosemite national park.

dsc_8661

Det här är en känd utsiktspunkt tydligen.

img_1264

En av de största stenarna i parken. Jodå.

Vi stannade en bit in i parken, köpte lunch och skulle bara proviantera lite vatten inför vår vandring när det som inte får hända såklart hände. Jag stukade foten! Såhär i efterhand har jag såklart insett att mitt diskbråck försvagade mitt högra ben, men sen var jag såklart ouppmärksam och kanske lite överpeppad. Men jag hade inte åkt så långt för att missa dagens mål, så efter att ha kylt och lindat foten hårt, hårt gav vi oss iväg.

img_4998

Vi tog den kortaste slingan, ungefär tre kilometers vandring skulle det vara. Mycket uppför och nerför, men inte helt ogörligt.

img_5008

Och träden var helt fantastiska!

img_5019

Det är ju nästan otäckt att tänka på hur länge de funnits, allt de sett och upplevt.

img_5025

Det här var det största trädet vi såg, fotat med panoramavy. Visst ser ni lilla Anton framför?

dsc_8672

Sen fanns det såklart fler, inte lika imponerande men vackra ändå.

dsc_8678

.

dsc_8679

.

dsc_8711

Och här är det mest kända trädet i parken. Tyvärr är det dött, men ganska mäktigt ändå.

dsc_8719

Inne i trädet vill folk tydligen lämna sina märken.

dsc_8721

Det är ganska mäktigt inifrån också.

img_5046

Anton som tändsticksask.

Den natten bodde vi i ett vandrarhem precis på kanten av parken. De hade en pool, men när vi ätit middag var tyvärr solen försvunnen, så det blev en tidig kväll istället. På natten sov jag inte så bra eftersom jag hade ont i både foten och ryggen. Dagen därpå åt vi frukostbuffé och styrde sen kosan mot San Fransisco. På vägen höll vi utkik efter en av de många köpcentra/shoppingplaza som finns överallt i USA. Jag ville köpa bättre stöd och värktabletter för fotens skull, och dessutom hittade vi en Olive Garden att äta lunch på, fantastiskt god italiensk mat. Men för Anton var höjdpunkten såklart…

img_5036

… den amerikanska motsvarigheten till Clas Ohlson/Jula/annan valfri bygg-/verktygsaffär.

img_5039

Men de hade såklart större sortiment än hemma.

img_5041

Ju närmare vi kom San Fransisco, desto tätare blev trafiken. Redan vid fyratiden var vi framme. Men mer om det sen.

En reaktion på ”Bröllopsresan – Död dal och levande park

  1. Ping: Bröllopsresan – Första etappen | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.