På väg in

Husets förra ägare hade hästar, något jag är fullt medveten om tar mycket tid. De verkar inte heller ha varit jätteintresserade av att göra om så mycket i huset – eller göra färdigt sånt som kanske varit påbörjat. Eller det tror jag. För annars vet jag inte varför man skulle ta bort balkongräcket och sen – flera år senare – fortfarande inte ha satt dit ett nytt. På grund av detta, och att huset aldrig kändes helt färdigt utan både balkongräcke och en egentlig bro att prata om, utnämndes det till sommarens stora projekt. När vi liks var igång (eller vi och vi, ni som känner mig fattar) blev det så att ”vi” även beslutade oss för att lägga om trallen på bron. ”Vi” kom även på den briljanta idén att istället för en sidotrappa som vi aldrig använde så skulle ”vi” bygga en ramp på sidan för att de som kan behöva en sådan lättare ska ta sig in i huset. Det har visat sig att sedan den blev klar har vi båda använt den mycket mer än vi trodde.

Före.

Trapp försvunnen.

Ramp på gång.

Tänk en sån lycka att äntligen få använda alla verktyg han samlat på sig genom åren. Här syns också tydligt hur sliten trallen på bron var. Den blir väl så efter 27 år antar jag.

Halvfarligt om man inte är uppmärksam.

När han tog bort brädorna i trappen på framsidan visade det sig att den var helt söndermurken, så lite oplanerat blev även den trappen helt ny.

Jag vill inte ens tänka på hur mycket det här projektet skulle ha kostat ifall vi hade blivit tvungna att köpa allt material. Nu har ju vi en sån tur att bonussvärfar har en egen såg och sågade till de brädor och stolpar vi skulle ha till räckena.

Enda kruxet var att det innebar mer jobb för mig. Två varv kvistlack, ett varv grundfärg och minst två varv med vanlig färg. Upprepa i all oändlighet.

Men jag ska väl inte klaga, jag slapp ju det här.

Anton har svurit en del del över de där kryssen. Men fint blev det!

Min sista halvsemestervecka målade jag ett varv per dag. Både pelarna och räckena skulle målas. Och målas. Och målas.

Den enda ordentliga missen vi (jag) gjorde var den kvällen när jag målade räckena till rampen en sista gång och all färg regnade bort morgonen därpå. Gudskelov hade färgen inte hunnit fastna alltförmycket och det mesta gick att torka bort. Jag la på extra skyddspapp, åkte till jobbet och höll tummarna, och det gick bättre än jag trodde. Men jag fick måla igen. Såklart.

Och målandet tog liksom aldrig slut… Hörselkåporna har jag för att Anton höll på att kapa saker. Inte för att jag inte ville höra honom prata eller så.

Färdigt! (Förutom ett varv på balkongen som vi eventuellt lämnar till nästa år. Men förutom det.) Och vi är så himla nöjda. Huset ser som så mycket mer färdigt ut nu.

Annonser

En reaktion på ”På väg in

  1. Ping: Mindre jobb, mer lek | Hannas historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.