Vårvindar friska…

Jag har ju nämnt tidigare att en av de största fördelarna med att bo där vi gör är att vi har fyra fantastiska årstider. Och det kan vi ju liksom räkna med. Även en regnig sommar är ju en sommar, och en snöfattig vinter är en vinter. Men vårvintern är ju mest en bonus. I år skulle jag säga att det var några få dagar som kan räknas som det, där faktiskt Erika och Carl lyckades pricka in en av de bästa.

Lite mindre tur hade Carin och Veronica som kom upp i början av april.

Snön låg kvar, och gudskelov även isen. Men solen lyste med sin frånvaro.

Men vad gör det när man får klä upp sig i skoteroverall och åka Gator runt på Hemvattnet?

Inte heller fiskarna var särskilt samarbetsvilliga.

Fast vi kämpade på och borrade…

… och pimplade.

Men som synes hade vi trevligt ändå.

.

Nästa begivenhet på senvintern var att bränna skräp. Det var iofs kring påsk, men i övrigt fanns inga andra kopplingar till att Anton bar runt på ett stort kors.

När jag var liten var morfar och mamma kända för att tycka om att elda upp saker. Så vi engagerade föräldrarna som assistenter. De kom faktiskt sparkandes över isen.

Mesta delen av det som eldades var sånt vi hittat kring gården våra första två år, som de tidigare ägarna lämnat. Men fjolårets julgran kan jag inte beskylla dem för att ha lämnat.

Vi tyckte att det tog sig lite dåligt och hällde på gammal färgtvätt som vi hittat i lillstugan. Det var nog ca från sextiotalet, och brann riktigt bra.

Sen började snön försvinna… tranorna anlända… och Anton få det årliga utbrottet när vi börjat sova med fönstret öppet och de väckte honom kring fyra på morgonen med sin vackra (?) sång.

Pga inga orsaker alls blev dessutom årets första besök till Storklinta inte förrän den 20 april.

Då var det nästan väl sent, men en liten bassäng längst ner i backen.

Men lunchpausen gav nästan lite Alperna-känsla.

Sen skulle vi ju också fira en 60-åring, som egentligen inte ville bli firad. Men en liten hamburgermiddag kom han inte undan.

Födelsedagsbarnet och Molly.

Maggan och Emma.

Och jag och maken, alldeles uppklädda. Händer inte så ofta.

Och så var det ju det här med min minst omtyckta högtid. Men kanske är det så att om man inte har några förväntningar, då blir man inte heller besviken? Och vem kan bli besviken av en sån här rejäl brasa?

Första Valborgsmässoaftonen jag spenderat uppe på Höjdpunkten, alltså fotbollsplanen, i Brönstjärn. Vi bjöds också på körmusik…

… dirigerad med en grillpinne. Funkade alldeles utmärkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.