Jag jobbar, det syns bara inte

Om man tittar i min blogg kan man ju få för sig att mitt liv består mest av fritid, resor, hopp och lek. Men så är det ju minsann inte. En stor del av mitt liv spenderar jag såklart på jobbet. Ett jobb som jag, som jag nämnt här, har svårt att berätta så mycket…

Mitt ansikte utåt genom åren

Det hela började på sommarlovet mellan sjuan och åttan. Det hade varit en annons i tidningen om att de sökte nya ungdomsredaktörer och jag sökte. Och kom in! Från början var jag ”bara” ungdomsredaktör, sen började jag också frilansa. Under mitt utbytesår i USA skrev jag några artiklar om livet på high school, och sommaren…

Tillbaka till discoeran

Jag har ett bitvis ganska tungt och jobbigt jobb. Det är tuffa beslut som ska fattas och ibland kan folk vara ganska arga och irriterade på oss. En av anledningarna till att jag trots det trivs så fantastiskt bra är mina närmsta kollegor. Men de är inte bara pålitliga människor jag får hjälp och stöd…

Vi dansade fuldans och vann nästan

Jag var inte med i uppstarten på det här projektet, så jag vet inte riktigt hur det började. Men när vi var i Hemavan förra året hade några dragit igång en basketturnering mellan avdelningarna på mitt jobb. Min arbetsgrupp vann och vi fick därför äran (?) att ordna årets turnering. Det spånades en hel del,…

Att fira en hundraåring

Här utlovade jag ju faktiskt några historier från min tid som journalist. Lite svårt att veta var jag skulle börja, men här har jag ju beskrivit en av mina absoluta höjdpunkter från den tiden. En annan var den 100-årsfest jag fick vara med om. Eller fest, hela året var ju ett långt firande. Hundra: Firande.…

När jag dansade tango – på arbetstid

Under min tid på Norran var jag med om en del märkliga saker. En av de märkligaste – och samtidigt roligaste – var när jag och Per lärde oss dansa tango. På betald arbetstid. Upprinnelsen till det hela var att vi fått en bunt Let’s Dance-skivor att tävla ut till läsarna och att vår dåvarande…

Ett riktigt bakslag

Uttrycket ”upp som en sol och ner som en pannkaka” är ju egentligen lite förvirrande när man kommer från mina breddgrader. För mig är ju en pannkaka det som görs i en långpanna i ugnen, och den rör sig ju varken upp eller ner utan ligger där den ligger. Men jag vet ju att andra…

Mäktigt vatten

Friskvård, planering, tid att umgås och gå igenom vad som varit och vad som komma skall. Ungefär därför bokades årets må-bra-dag in under två dagar i juni och jag fick följa med. Efter att ha jobbat en hel riktig dag. Helt rätt fördelning om ni frågar mig.

Skräckens kväll

Jag har ju berättat tidigare att jag helst inte ville jobba inom socialtjänsten. Men nu hamnade jag där på min praktik och trivs så fruktansvärt bra. Väldigt mycket har det med arbetsgruppen att göra, en härlig blandning människor som ändå passar så bra ihop. Dessutom bjuder de mycket på sig själva, något som blev väldigt…

Min sista krönika

Den här krönikan tillkom på ett litet annat sätt än de tidigare tre. Några år nu så har fotografer och reportrar fått skriva ett minne i Norran när året är slut. Något man upplevt på jobbet ”bakom kulisserna” som man vill dela med sig av. Eftersom jag var med om två ganska häftiga grejer min sista…

Min tredje krönika

Bakgrund och den första krönikan hittar ni här. Den andra här. Oj, så stolt jag var. Kan ännu känna känslan när jag körde hem till Brönstjärn första gången och kunde berätta för mina (inte helt förtjusta) föräldrar vad jag gjort. Jag köpte en egen såsmåningon och har även hunnit sälja den. Nu är det två somrar…

Min första krönika

När Norran gick från Berlinerformat till tabloidformat ändrades typ allt. Den perioden borde jag verkligen skriva om någon gång, det var helt galet. Men nu ska det bara handla om de vardagskrönikor som infördes på ingångsuppslaget till Vardagsavdelningen där till exempel väder, serier och familje skulle hålla till. Tanken med de krönikorna var att de…

En ny identitet

I den svenska kulturen är sysselsättningen en stor del av identiteten. Det tar inte lång tid när du träffat någon ny tills du får frågan ”Vad gör du då?”. På sistone har ju det här förändrats för mig. Gudskelov helt frivilligt och väldigt stegvis, men ändå. Från att ha varit en skjutjärnsjournalist (eller… njäe…) till att bli…

Mer om vad som hände

Efter många år på mitt första riktigt jobb har jag, som jag berättade här, sagt upp mig. Det blev ett utdraget och inte särskilt snygg avslut. Jag har ju berättat litegrann ibland, men inte kunnat säga allt. Det kan jag fortfarande inte, men vad jag kan berätta är hur jag kände mig i våras, när allt…

Sista veckan

När jag skrev här att ni skulle slippa veckosammanfattningar från mitt sommarjobb menade jag inte riktigt att jag aldrig skulle skriva om jobbet. Men jag insåg ganska snart att det var svårare att göra än att skriva om praktiken. Både för att jag bakbinds väldigt mycket av sekretess och vanligt folkvett som hindrar mig från…

Att må bra i Ullbergsträsk

Min första ”semestervecka” spenderades på Kreta. (Rent tekniskt antar jag att jag egentligen var ”mellan två sysselsättningar”, men semester låter mycket trevligare, därför kallar jag det så.) Andra veckan besökte vi Leksand torsdag–söndag. Men däremellan hann jag faktiskt ”jobba” en dag. Eller iaf umgås med mina nya kollegor. När chefen bjuder in till ”Må bra-dag”…

Första veckan (igen)

Nej, jag kommer inte att göra en veckosammanfattning av mitt sommarjobb på distrikt öster, som jag gjorde under praktiken. Både för att jag misstänker att jag varken kommer att ha tid eller ork, men även för att jag tänker att ni inte kommer att orka läsa det. Praktiken går ju i mångt och mycket ut…

Lite journalisttugg

Språket i P1, som jag fått tips om från Eli, genom Åsa, har haft en väldigt rolig serie. Nämligen om hur man pratar på olika arbetsplatser. Allt från läkare, brevbärare, pokerspelare och nu senaste en busschaufför har berättat hur det kan låta på deras jobb. Jag har ju tidigare försökt berätta lite om mitt jobb, både här…

Många fina ord

Jag hade haft mailet i huvudet ganska länge och i utkast-korgen nästan lika länge. Ändå tvekade jag länge innan jag skickade iväg det. För hur säger man allt man vill säga till människor som varit en stor del av ens liv väldigt länge? Jag kom fram till att det kan man inte. Man får säga…